Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De indogermanska folkens förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 R. STtBE, INDOGERMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRALASIATISKA FOLKEN.
Indogermanernas rättsliga förhållanden kan man med tillhjälp af jämförande rätts-
historiska undersökningar - visserligen endast tillnärmelsevis - sluta sig till. Vi
få antaga, att äfven hos dem rådt ett tillstånd, hvari rättsliga begrepp existerat endast
inom stamförbandet. Vidare har rätten i början icke lösgjort sig från seden; den
hvilar hvarken på etisk eller religiös grund utan eger endast bestånd såsom stammens
traditionella ordning. Först långsamt öfvertages rättsskyddet af den lagskipande
statsmakten, närmast på straffrättens område och äfven här endast vid förseelser mot
samhället.
De fastaste rättsliga normerna äro de, som bestämma en familjs förhållande till
dess öfverhufvud. Privategendom kände man icke till, ty jorden tillhörde stammen
och fördelades mellan de enstaka familjerna, och alla lösören voro familjens. I krimi-
nella saker tillkommer det den förorättade att utkräfva hämnd. Blodshämnden ar
regel, likväl torde den redan tidigt hafva ersatts af en skadeersättning, dråpsböterna.
Endast då det gällde ett brott mot samhället, såsom förräderi eller feghet i strid,
ingrep statsmakten i folkförsamlingens gestalt straffande. Som strafform fanns endast
dödsstraffet, hvilket verkställdes genast efter domens afkunnande, sannolikt mest
genom stening, sa framt den anklagade icke lyckades fly ur sin stams område, i
hvilket fall han blef fredlös. Utstötning ur samhället till rättslöshetens tillstånd ar
den ursprungliga meningen med landsförvisningen. Frihetsstraff kunna påvisas först
hos vissa senare historiska folk; de hafva sannolikt utvecklats ur skuldrätten. Vissa
rättegångsformer måste hafva kommit till användning redan i den äldsta tiden. Säker-
ligen kände man redan eden, ursprungligen en förbannelse, som den svärjande
uttalade öfver sig själf. En stegring af eden utgjorde måhända sanningens prak-
tiska bevisande genom eld- eller vattenprof (den s. k. gudsdomen). Huru-
vida vittnen användes redan på urindogermansk tid, kan ej med bestämdhet sägas,
men det ar möjligt, att sa var fallet. Processer mellan enskilde förekommo icke,
utan mot personlig oförrätt tillämpades själfhjälpen och i sista hand blodshämnden.
Rättsväsendets vidare utveckling består däruti, att staten i allt större mått öfvertager
afgörandet i rättsfrågorna, sa att statens rättskipning till sist tager hand om alla de
fall, som förut fallit under själfhjälpen.
Vi skulle kunna säga vida mer om indogermanernas andliga och sedliga lif, om
vi vågade draga mera omfattande slutsatser om religionen på den indogermanska
tiden. De religiösa foreställningarne och myterna äro emellertid svara att komma
åt, emedan namnens öfverensstämmelse, som för resten ar sällsynt, icke ar den minsta
borgen för en saklig öfverensstämmelse. Där åter likartade föreställningar kunna
påvisas, kunna de hafva uppkommit genom en analog separatutveckling. Endast en
del af de sinsemellan öfverensstämmande foreställningarne torde med nödvändighet
böra förklaras såsom varande af gemensamt ursprung. En hufvudpunkt ar, att
indogermanerna vid sidan af de primitiva gudomligheterna, Stammarnes och stam-
förbandens skyddsgudar, dyrka såsom sin förnämste gud en kosmisk gudomlighet,
himmelsguden (på indiska Djåus = Zeus, Jupiter, Ziu). Han uppfattas som en full-
komligt universell storhet, som regerar världen, skänker fruktbarhet och i åskan
förkunnar sin makt. Han kallas såsom alla väsens skapare för »fader». Det gudom-
ligas universalism ar genomgående i indogermanernas religiösa tänkande. Denna
indogermanernas gemensamma andliga egendom häntyder på, att de indogermanska
stammarne voro förenade i en nära gemenskap, att de en gång utgjort ett histo-
riskt folk.
Jämte himmelsguden står hos alla indogermanska folk jorden, himmelsgudens
maka, såsom modergudinna. En kvarlefva af urgammal folkreligion ar dyrkan af
elden, som utgör hemmets medelpunkt. Såsom härdens gudinna skyddar Vesta
huset. Hos inderna betraktas offerelden såsom den stora makten, som betvingar
själfva gudarne. En åskgud,, som den litauiska Perkuna, visar drag, som häntyda
på urindogermanskt ursprung, och till samma urgamla skikt hör sannolikt äfven det
gudomliga brödraparet, Dioskurerna. Därjämte torde man hafva känt till talrika
demoner, hvilka hade att skaffa med det mänskliga lifvets hufvudhändelser. Andra
gestalter leda sitt ursprung från naturföreteelser, såsom solguden (Helios, Sol), mån-
guden och morgonrodnaden gudinna (Uschas, Eos, Aurora).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
