Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Det fornpersiska riket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 R. STÖBE, INDOGERMAHERNA i ASIEN OCM DE CENTRALASIATISKA FOLKEN.
liga makternas strid om världen. Med denna utgång af striden låter sig näppeligen
en annan åskådning om världens slut förenas, föreställningen om en de dödes upp-
ståndelse och en yttersta dom. Häri torde babyloniskt inflytande hafva spelat in,
sa mycket mer som denna lära icke heller ar förenlig med Zarathustras egen åskåd-
ning om själens öde efter döden.
Äfven inom kulten finner man en mycket detaljerad fortsatt utbildning af offer-
ritualen och af många ceremoniella bestämmelser, såsom t. ex. lagarne om rent och
orent. Allt detta hörde till magernas ämbete. Att de utöfvat några som helst troll-
konster eller besvärjelser, därom veta de persiska källorna ingenting, och trovärdiga
grekiska vittnesbörd förneka det uttryckligen. Deras uppgift bestod närmast blott
i att fullgöra offret och sjunga offerliturgien. I folkreligionen framträdde jämte
Ahura-Mazda framför allt den gamla folktrons gudar, som Zarathustra hade ersatt
med sina abstrakta idealgestalter. Särskildt dyrkades Mithra såsom solguden, hans
fest var den egentliga nationalfesten, som firades med dryckeslag och dans. Vid
hans sida framträder den gamla, af Mindre Asiens och Irans föriraniska folk dyr-
kade växtlighetsgudinnan Anahita, som identifierades %med den babyloniska Istar i
egenskap af fruktsamhetens och aflelsens gudinna.
Sedan Darius befästat den persiska makten, sträckte sig dess politiska inflytande
långt utöfver rikets gränser ända till Italiens grekiska städer och till Karthago. I
talrika fall sökte äfven grekiska samhällen hjälp vid hofvet i Susa. Persien var den
enda makt, hvars hållning var af afgörande betydelse för den grekiska världens för-
hållanden. De mindreasiatiska grekerna voro rikets undersåtar. På Samos rege-
rade Polykrates’ broder såsom persisk vasall och Histiseus af Miletus var en af de
mest betydande regenterna under persisk öfverhöghet. Stora förändringar förebåda-
des af Darii tåg mot skyterna. Dess närmaste följd var besättandet af Thraciens
södra kust. Strymons fruktbara slättland med de rika guld- och silfvergrufvorna
togos i besittning efter långvariga strider. Äfven konung Amyntas af Macedonien
erkände den persiska öfverhögheten. De grekiska städerna vid Svarta hafvet under-
kastade sig också.
Frågan var nu, om denna utvidgning af den persiska makten skulle fullföljas
genom fastlandsgrekernas införlifvande med riket. Den stora kampens utbrott sam-
manhänger med det persiska rikets inre historia. Riket själft törstade visserligen
ingalunda efter eröfringar. Men de yttersta gränstrakterna voro alltid oroshärdar,
där motsatserna brötos mot hvarandra. Det s. k. »Joniska upproret» medförde den
förveckling, som ledde till ett af världshistoriens största och viktigaste afgöranden
genom striderna vid Maraton och Salamis. Dessa händelser, som utspelas på
grekisk mark, framställas i »Forntiden», band I af detta arbete.
Efter Artaxerxes I:s död yppade sig i den kungliga familjen en mängd intriger,
framsprungna af personlig rivalitet och olika politik uppfattning, hvilka skulle blifva
rikets fördärf. Det persiska folket saknade ingalunda dugande krafter, men monar-
kiens inre svaghet förde*med sig en ohjälplig slapphet i regeringen; de, som skulle
hafva ledningen, visade sig olämpliga för uppgiften.
Artaxerxes’ ende legitime son, Xerxes II, blef efter 45 dagars regering mördad af
sin halfbroder Sogdianus. Denne gjorde sig genom sin grymhet sa hatad, att en annan
halfbroder, Ochus (pers. Vahuka), Hyrkaniens satrap, kunde störta honom från tronen
och därefter låta afrätta honom. Denne Ochus kallade sig Darius II (424-405 f. Kr.).
Grekerna gåfvo honom tillnamnet Nothus, »bastarden». Hans gemål Parysatis
(Paruschjatisch) var den egentliga drifkraften i alla följande rankor och brott. Emel-
lertid hade det peloponnesiska kriget i Grekland medfört en stor sedlig förvildning.
De grekiska legoknektsanförarne, som trädde i tjenst hos persiska satraper och andra
stormän, voro i likhet med sina trupper delvis mycket betänkliga företeelser. Penning-
en blef på denna mark en politisk hufvudmakt. Då satrapen Pissuthnes af Lydien,
en kusin till konungen, reste sig mot honom, mutade Tissaphernes, anföraren for
hans trupper, atenaren Lykon, med den påföljd, att Pissuthnes måste gifva sig och
blef dödad (414 f. Kr.). Tissaphernes, hvars ärelystnad icke inskränktes af några moraliska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
