Världshistoria / Orienten / 411 (1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Det fornpersiska riket. - 15. Arsaciderna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tecken af konungen. Folket kunde visserligen icke hålla sig kvar på den raka, af
Ahura-Mazdas lära utstakade vägen midt i en kultur, som erbjöd alla medel till ett yppigt,
njutningsrikt lefnadssätt och hvari de intellektuella krafterna hunnit blifva en makt. Den
store Darius insåg kulturens faror och varnade i sin grafskrift folket för kulturens laster,
orättfärdighet och lögn. Man får dock icke glömma bort, att staten aldrig någonsin
kan vara förverkligandet af ett etiskt ideal, utan att den till sitt väsen ar »makten».
Men det står dock fast, att ej ens en sa sympatisk nationalkaraktär som den persiska
kunde förblifva oberörd af kulturstatens verkningar. Det var dock icke folket utan
endast staten, som gick under.

15. Arsaciderna.

Alexander hade tack vare sin andliga öfverlägsenhet och sin kraftiga vilja förmått
att sammanhålla ett rike, som i sig förenade fullkomligt olikartade, hvarandra
repellerande beståndsdelar.
Att dessa under gemensamt
ansvar för samma
väldes upprätthållande
skulle närma sig till
och söka förstå
hvarandra samt slutligen
sammansmälta med
hvarandra, var Alexanders
mål. En för tidig
död hindrade den store
konungen att genomföra
sina planer. Han ville
göra Babylon till
medelpunkt i ett grekiskt-
orientaliskt världsrike
och umgicks med planer
på att åstadkomma
en samfärdsel öfver
hafvet med Indien och
Arabien. Därmed öfvertog
Alexander den
österländska ideen om
världsväldet och dess
kulturuppgifter. Ur det under
diadochernas strider
sönderfallande riket
utsöndra sig snart åter de
gamla orientaliska staterna,
framför allt

Afbildningar af skyter. Silfvervas i Eremitaget i St. Petersburg.

Egypten under Ptolemeerna
och Babylonien under
Seleuciderna — den
österländska forntidens
hufvudmakter och stora
kulturcentra. Men
öfverallt tillkommer det
grekiska inflytandet
såsom den ledande
kulturmakten. Hellenismen
behärskar de stora
städerna, Syrien, Mindre
Asien, Egypten och
Baktrien blifva hellenistiska
kulturprovinser. Äfven
i Indien och Kina möta
vi spår af hellenistiskt
inflytande och särskildt
konsten bär här vittne
om det grekiska väsendets
enastående lifskraft.

Seleucus I af Babylon
mördades ar 280 f. Kr.
Hans son, Antiochus I
Soter led i Mindre Asien
betydande landförluster
och tvangs genom sina
motgångar här att
försumma de östra
områdena. Under hans son
Antiochus II Theos (261—246 f. Kr.) tog Irans nationella resning sin början. Provinserna
Baktrien och Parthien gjorde sig oberoende. Det förra var endast den östligaste
hellenistiska kulturprovinsen. Äfven här blefvo de förra grekiska ståthållarne själfständiga
furstar. Omkring 250 f. Kr. lät Diodotus I såsom Baktriens förste konung prägla mynt
med sin bild. Inom Arsacidriket reser sig det iraniska folkelementet åter till nationell
själfständighet. Under långa strider med det seleucidiska riket grundade partherna sitt
valde och häfdade det sedan i kampen mot skyterna och Yüe-chi. Men framför allt bildar
striden med Rom hufvudinnehållet i Arsacidernas historia. Någon fullständig enhet
utgjorde icke det parthiska riket; utan under »storkonungarnes» öfverhöghet egde alltid
mindre stater bestånd med inhemska furstar, som i många afseenden utöfvade en
ganska själfständig makt. Omkring år 250 f. Kr. började den parthiska makten framträda.
Partherna bebodde de norra randbergen, som skilja Iran från steppen. Att de varit ett
folk af icke-iranisk stam, torde näppeligen kunna antagas, men väl voro de delvis

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>