Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Land och folk i Centralasien. - 18. Turkarne och de turkiska staterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då uigurerna blefvo det härskande folket i Kinesiska Turkestan. Detta rike utgjorde
en utgrening af en äldre stat, som turkiska folk hade bildat omkring den senare
mongoliska hufvudstaden Karakorum. Det i kulturhistoriskt afseende betydelsefulla
Uigurriket grundades af en ättling af det vid Turfan härskande furstehuset. Uigurer-
nas kultur hvilade på landets karaktär af genomfartsområde for den stora asiatiska
karavanhandeln; landets välstånd berodde alltså främst på handeln. Det sammanhängde
med områdets naturliga betingelser, att uigurernas stat lemnade full frihet åt alla religioner.
Den var - som alla handelsstater - hänvisad till ett fredligt förhållande till sina
grannar. Uigurerna hafva knappast någonsin varit en stark politiskt makt, hvarför
här ingen fast sluten nationell kultur kunnat uppstå. En arabisk historiker om-
talar, att uigurerna voro ett fredligt folk, som saknade krigiska böjelser. Detta
öfverensstämmer väl med det faktum, att buddismen här var ungefär lika starkt
representerad som kristendomen. Den uiguriska bildningens målsmän, som seder-
mera blefvo ämbetsmän i mongolrikets tjenst, utgjordes till stor del af buddistiska präster.
På 1200-talet vann den uiguriska kulturen en ledande ställning i mongolriket. Den
stora nomadstaten behöfde för förvaltningsändamål ett viktigt kulturelement, som
ännu var mongolerna obekant, nämligen skrifkonsten. Under Djingis-kän var man
hänvisad till utländsk hjälp, till de skrifkunniga uigurerna.
18. Turkarne och de turkiska staterna.
Turkarnes äldsta historia, som för öfrigt ar mycket dunkel, utspelas mot bakgrun-
den af de ständigt återkommande folkvandringarne i Centralasien. Turkarnes hemort
torde vara att söka på slätterna omkring floderna Jenisejs, Irtischs och Obs öfre
lopp, där de lefde som nomader. Det steppartade landet har genom sitt hårda klimat,
sina skräckinjagande naturföreteelser och sina torftiga lifsvillkor uppfostrat invånarne
till utomordentlig motståndskraft och förmåga att bära de största försakelser samt
tränat dem till förvånansvärd spänstighet och uthållighet. Som röfvare och krigare
hafva turkarne gjort sitt inträde i den västerländska kulturvärlden. Omkring ar 536
förenade en turkisk stamfurste vid namn Tumyn, hvilkens hord hade sitt sate vid
Altai, de turkiska stammarne med uigurerna och tillintetgjorde ar 552 Yen-yenfolkets
rike. Därmed blefvo turkarne det härskande folket i Centralasien. Snart riktade sig
den turkiska expansionsdriften västerut, dit särskildt den breda dsungariska porten
söder om Altai erbjöd en lätt tillgänglig väg. Åt Europa till framträngde bulgarer,
avarer, petjeneger och andra stammar anda in i hjärtat af det byzantinska riket,
medan åter andra stammar vände sig mot Sasanidernas riket. Vi funno dem såsom
Chosroés I:s bundsförvanter i striden mot de »hvita hunnerna». Med Sogdianas eröf-
ring blefvo turkarne intresserade i världshandeln. I syfte att bryta Persiens monopol
på sidenhandeln begaf sig en turkisk beskickning ar 568 till Justinus II:s hof i
Konstantinopel, hvarpå en byzantinsk ambassad i sin tur uppsökte kakanens residens
vid Altai. Vid denna tid fingo turkarne äfven väldet öfver Tarymbäckenet, ungefär
samtidigt med kazarernas inträngande i Östeuropa (626).
Nomadriken, som utbreda sig öfver ett vidsträckt område, förlora lätt den inre
sammanhållningen. Omkring 600 hade det turkiska riket redan fallit sönder i en
östra och en västra del. De östra turkarne dukade omkring 630 under för ett kinesiskt
angrepp och deras rike upplöstes i små delriken. En af de hithörande stammarne,
som hade sina betesmarker nära den kinesiska gränsen, repade sig emellertid snart.
Ar 681 afskuddade den sig det kinesiska oket och utsträckte snart sitt valde öfver
Mongoliet och antagligen äfven öfver Sogdiana. Detta östturkiska rike egde bestånd
till ar 745, då det sprängdes genom ett nytt kinesiskt angrepp. Västerifrån fram-
trängde araberna och slogo turkarne i Sogdiana ar 712.
Emellertid hade turkiska stammar omkring 620 bildat en starkare makt mellan
Altai och Aralsjön, och härifrån strömmade redan turkiska legosoldater in i det
sasanidiska riket. Under strider med kineserna och araberna gick dock snart äfven
dessa västturkars makt tillbaka, och under det sjunde århundradets lopp inträngde
tibetaner i Turkestan och gjorde sig till landets behärskare. Dråpslaget tillfogades
dessa turkiska stater omkring 760 af karlukfolket, troligen en mongolisk stam. Historisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
