Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Mongolerna under Djingis-kan och hans efterträdare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MONGOLERNA UNDER DJINGIS-KAN OCH HANS EFTERTRÄDARE. 437
till hans folk utan vända sig endast till hans närmaste omgifning, krigaradeln, samt
till hans anhöriga och blifvande efterträdare. Hela den väpnade aristokratien åtnjöt
en mängd privilegier - bland annat var den befriad från skatt och hade alltid utan
särskild ansökan tillträde till kanen. Hären ordnades i grupper om 10, 100, 1,000
och 10,000 man; tre generaler förde öfverbefälet öfver arméen, inom hvilken en järnhård
disciplin rådde. Sedan mongolerna förenats tiH en stat, gällde det att ordna rikets inre för-
hållanden. Den civila förvaltningen måste till följd af mongolernas låga bildnings-
grad operera med de största svårigheter. Redan före eröfringen af de västra
kulturlanden såg sig Djingis-kän nödgad att skaffa sig hjälpare från folk med högre
kultur. Före 1203 befunno sig muhammedanska köpmän i känens omgifning, och
ar 1206 gjordes början till en skriftlig förvaltning, som leddes af uiguren Taschatun
i egenskap af »sigillbevarare». Äfven den mongoliska rätten sammanfattades i en
lagbok - lassa. Uigurerna voro mongolernas första lärare och ämbetsmän.
Djingis-käns planer växte med hans framgångar. Efter 1211 utsträckte han sina
eröfringar vida öfver Mongoliets gränser. Vid denna tid intogs en del af Semirjetjie,
men framför allt började då kriget med Kina, hvilket slutade ar 1215 med Pe-kings
eröfring och tillfångatagandet af kejsaren af Sung-dynästien. Djingis-kän återvände
ar 1216 till Mongoliet, sedan Kina på det fasansfullaste satt sköflats och härjats. Kinas
eröfring gaf anledning till den ödesdigra brytningen med Kovaresmschacken Muhammed,
som efter gur-känens besegrande själf drömde om att eröfra Kina, hvars rikedomar
alltid utöfvat en stark lockelse på muhammedanerna. Han förnam, att en mongolisk
härförare förekommit honom. För att taga närmare kännedom om händelserna och
få en föreställning om eröfrarens makt, sände han en beskickning till Djingis-kän,
som mottog denna vänligt. Djingis-kän förklarade, att han betraktade schacken såsom
Västerns härskare och sig själf såsom Österns. Han önskade, att fred och vänskap
skulle råda mellan dem; köpmän skulle obehindradt kunna resa från det ena landet
till det andra. Säkerligen hade Djingis-kän vid denna tidpunkt ännu icke någon
tanke på att eröfra Västasien, som dittills nog ännu låg utom hans synkrets. Han
besvarade inom kort Muhammeds beskickning, i det han tillika med en handels-
karavan utrustade en stor ambassad, som schacken mottog ar 1218. Denna hade i
uppdrag att erbjuda schacken ett vänskapsförbund och ett handelsfördrag, som äfven
antogs af denne.
Den samtidigt med ambassaden från Mongoliet afgångna handelskaravanen hade
emellertid uppnått Oträr, det kovaresmiska rikets gränsstad, sedan ambassaden redan
återvändt. Här blef hela karavanen om 450 man mördad på anstiftan af ståt-
hållaren, som förklarade köpmännen for spioner. Dådet utfördes med Muhammeds
vetskap, måhända till och med på hans befallning. Djingis-kän skickade nu en
ambassadör, åtföljd af två tatarer, till schacken för att fordra ståthållarens utlemnande.
Men Muhammed lat mörda gesanten och skymfa hans följeslagare genom att
af klippa dem skägget, hvarpå de hemsändes. Därmed var kriget mellan Djingis-kän
och Kovaresmien oundvikligt och ett af världshistoriens väldigaste dramer inledt.
Andra krigsorsaker kunna ej påvisas. Visserligen stodo kaliferna i fientligt förhållande
till Kovaresmien. Kalifen Näsir sökte hjälp i öster hos Goriderna och Kutjluk,
men att han skulle förmått mongolerna att angripa Kovaresmien, kan icke bevisas.
Djingis-kän var ej den, som lät sina handlingar bestämmas af ett sådant inflytande.
Ej heller hade han vid denna tid reda på de västra kulturlandens besittningsför-
hållanden och relativa maktställning. Han hade höga tankar om Kovaresmschackens
makt. Muhammeds stridskrafter voro också vida större an mongolernas. Men de
saknade enhetlig ledning och disciplin. Sannolikt i september 1219 stodo mongo-
lerna utanför Oträr. Här delade Djingis-kän sina stridskrafter, i det att en del be-
lägrade Oträr och han själf med hufvudstyrkan framryckte mot Bokära. Med denna
förenade sig Oträrhären, sedan staden (i mars 1220) blifvit intagen. Vid sin öfver-
gång öfver Syr-darja mötte mongolerna intet motstånd. Den 10 februari 1220 intog
Djingis-kän Bokära; vid plundringen gick den tätt byggda staden till största delen
upp i lågor. Djingis-kän själf uppträdde ganska måttfullt - han fordrade blott, att
de penningar skulle återlemnas, som frånröfvats karavanen i Oträr och att Muham-
med skulle utlemna sina krigsförnödenheter. I Samarkand låg en stark besättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
