Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Mongolerna under Djingis-kan och hans efterträdare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440 R. STt)BE, INDOGEHMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRALASIATISKA FOLKEN.
med muhammedanerna. Djingis-kän blef underrättad därom och gaf befallning om
att sonen i hemlighet skulle förgiftas. Enligt andra uppgifter lät Djingis-kän hem-
kalla Djudji, emedan han icke utfört ett honom gifvet uppdrag. Sonen svarade, att
han icke kunde komma på grund af sjukdom. Därpå lär kanen hafva utsändt
Djagatai och Ogotai för att bekämpa honom, hvarvid dock underrättelsen om Djudjis
död kom emellan. Denna konflikt var det första tecknet till den mongoliska mak-
tens upplösning.
Före Djingis-kän hade det på steppen rådt ett helium omnium contra omnes:
»de yngre lydde icke de äldre, de underordnade aktade icke på sina öfverordnades
befallningar, och de maktegande uppfyllde icke sina plikter emot undersåtarne».
Med hans regering inträdde sträng disciplin och fast ordning; allt, som hädanefter
skedde, var en verkan af hans allt öfverblickande ande och allt betvingande vilja.
Visserligen gjorde sig härvid äfven inflytelser från de närboende kulturfolken
gällande, men äfven dessa tjenade endast härskarens planer. Muhammedanska
köpmän hade hittills varit de enda kulturförmedlarne i stepplandet. Redan tidigt
infunno de sig i Temudjins här. I Naimanfolkets högre utvecklade statsförvaltning
invigdes han af en skrifvare, en uigur, som gjorde honom bekant med kansliväsen-
det och med sigillets bruk. Först senare slog det kinesiska kulturinflytandet i större
utsträckning igenom hos mongolerna. Från och med ar 1216 använde de likväl i
mellanhavanden med kinesiska myndigheter den kinesiska skriften. Förut brukades
uigurernas, ur det syriska alfabetet härledda skrift. Den hade särskildt kommit till
användning vid den mongoliska rättens upptecknande. På Temudjins - eller hans
närmaste efterträdares - föranstaltande började man därjämte föra riksannaler. Men
dessa anteckningar höllos strängt hemliga och endast den regerande dynastiens med-
lemmar samt de högsta ämbetsmännen fingo taga del däraf.
Riket omfattade åtskilliga bofasta folk med gammal odling och olika slag af
religiös kultur, kristen, buddistisk och muhammedansk. Regeringen var sålunda
hänvisad till att skaffa sig biträde af representanter for dessa bildade folk; mongo-
lerna blefvo det härskande men icke det regerande folket. Djingis-kän insåg emellertid
nödvändigheten af att sa småningom göra sin regering oberoende af de främmande
tjenstemännen. Därför lat han sina söner samt en del medlemmar af den mongo-
liska adeln inhemta högre bildning. Djingis-käns afsikter strandade likväl på det
faktum, att det krigiska nomadlifvet icke låter sig förenas med en högre civilisa-
tions uppgifter. Nomaderna saknade förmågan af ihärdigt arbete, hvarförutan det
ar omöjligt att nå fram till en högre kultur. Uigurer, kineser, perser och andra folk
voro äfven under Djingis-käns efterträdare oumbärliga for regering och administration.
Mongolerna lyckades aldrig skapa någon mot deras egenart svarande kulturell
enhet, som kunde hafva gjort riket starkt och hållbart. Det hvilade på härskarviljans
enhet och härskarättens obetingade sammanhållning. Då det kolossala riket ute-
slutande betraktades såsom kän-släktens egendom, kommo nomadlifvets privaträtts-
liga förhållanden att oförändrade öfverföras på det nya ordnade statslifvet. Däri
ligger den egentliga orsaken till härskarhusets och därmed äfven rikets snart inträ-
dande söndring.
Af Djingis-käns yttre hafva vi en beskrifning, som härrör från hans sextiofemte ar.
Han utmärkte sig genom väldig kroppsstorlek, kraftig benbyggnad, hög panna och
stark skäggväxt. Om hans öfverlägsna intelligens vittnar det draget, att han alltid
var fullkomligt herre öfver sig själf och att hans vilja besegrade allt, som kom i
hans väg. Från alla ytterligheter höll han sig fri - såväl från en stel skräckinja-
gande afskildhet som från att utan mått och gräns hängifva sig åt lifvets njutningar.
Hans oerhörda viljekraft undertryckte hvarje annan vilja i hans närhet och uppehöll
en järnhård disciplin inom arméen. Djingis-kän befäste sin makt genom att tillintet-
göra allt, som stod honom emot. Det vore likväl en ensidig uppfattning, som i
Djingis-kän såge endast eröfraren och förstöraren. Däri står han blott som exponen-
ten för nomaddömets inträngande i kulturvärlden. Men man kan icke undgå att
hos honom finna drag af utomordentlig storhet. Som regent har han haft betydande
politiska ideer och äfven haft sinne för vissa kulturuppgifter. Visserligen tjenade
allt, som han gjorde, ett enda mål, nämligen att befästa hans rikes makt. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
