Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Urtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492 A. CONRADY, KINA.
»vanda om hem«, och mecl kia, »grunda ett hus eller en familj». Denna tolkning kan
också åberopa sig på bruken hos autoktona stammar, som ännu lefva under matriarka-
liska förhållanden.
Därjämte finnes äfven den fredligare formen af frieri, brudköpet, som därför dock
ingalunda behöfver vara af yngre datum an brudrofvet. Ty det pris, som friaren måste
betala: en vildgås och två hjorthudar, hvilka skulle öfverräckas på sådant satt, att de
sågo ut som lefvande hjortar - representerade det färska jaktbytet, och denna
sed för oss tillbaka till den uråldriga tid, hvilken i mannen endast såg den kring-
ströfvande jägaren.
Det besynnerligaste bruk, som ar förbundet med ett barns födelse, ja, ett af de
besynnerligaste bruk öfver hufvud taget, ar la couvade, mannens barnsäng, hvilken
som bekant består däri, att fadern spelar barnsängskvinnans roll och underkastar sig
allahanda dietiska föreskrifter, i regel till och med en sträng fasta - måhända för att
därigenom (härom råder dock ingen enighet) göra sin rätt till barnet gällande, och i
sa fall ett vittnesbörd om en begynnande fädernerätt. Det ar icke helt uteslutet, att denna
sed bevarats ännu i historisk tid, fast i en afbleknad form, liksom den ännu i dag
fortlefver bland några Miao-tse-stammar. Dock hvilar beviset härför på en mycket
svag grund. Om man i likhet med den gamle mästaren Legge öfversätter det ifråga-
varande stället i Li-ki sålunda: »fadern fastar nu (nämligen sa snart barnet blifvit
födt) och beträder icke vidare tröskeln till barnsängsrummet», sa ar denna förmodan
särdeles rimlig. Betyder stället däremot: »när fadern fastar, sa beträder han . . . .»,
sa måste man uppgifva detta bevis, emedan det i sa fall blott ar fråga om ett tillfälligt
sammanträffande af barnets födelse med någon religiös abstinens. Skälen for den
förra tolkningen synas dock väga tyngst. - För öfrigt har synbarligen äfven här,
liksom hos andra primitiva folk, den på sin nedkomst väntande kvinnan ansetts för
oren, ty hon blef antingen förvisad till ett sidogemak eller på annat sätt isolerad.
Om det förlösta fostret var en son, hängde man en båge utanför dörren (medan dottern
på samma sätt representerades af en gördel) och afsköt pilar mot jorden och himmelen
och mot de fyra väderstrecken’; antagligen symboliska meddelanden till hela människo-
och andevärlden och säkerligen en mycket ålderdomlig sed. Af samma skal, och
emedan bruket sporadiskt påträffas äfven bland de besläktade folken ända ned i Bortre
Indien, ar den hårprydnad anmärkningsvärd, hvilken man i tredje månaden till-
klippte på gossen och som förekommer ännu i dag: nämligen de (två) små hårpiskorna,
som sticka fram som »horn» från det för öfrigt rakade hufvudet. En mycket hög-
tidlig och betydelsefull akt var äfven namngifningen, som förrättades icke blott af
fadern utan äfven (och detta ar förmodligen det äldre bruket) af farfadern, hvilken
senare därvid icke fick tala med modern. Om namnet från begynnelsen öfver-
allt- och omedvetet val äfven hos oss - uppfattats som ettomen, sa gäller detta i
särskildt hög grad för kineserna, hvilka ännu i dag på verkligt urtidsmanér betrakta
namnet och personen, symbolen och det symboliserade, såsom identiska. Därför har
alltid just vid namngifningen tabubegreppet spelat en stor roll. Sa heter det t. ex redan i
Tso-chwan, att namnet icke fick tagas från ett berg, en flod eller en stat, emedan dessa
skulle skadats genom namnstölden. Tillbaka till den fjärran urtiden återgår också
den långvariga digifningen, hvilken alltjämt ar vanlig i Kina och som under Li-kis
period och möjligen ännu på Confucii tid räckte i tre ar. Man kan iakttaga samma
förhållande bland naturfolken, och den ar möjligen att betrakta som en kvarlefva
från den tid, då man ännu icke förstod sig på att tämja djuren.
Afslutningen på gossens uppfostran och särskildt hans manbarhet bruka dessa
folk fira med hans högtidliga upptagande bland de vuxne och invigning till man -
ett bruk, som under olika former bevarats ända in i nutiden. Den kinesiske yngling-
ens beklädande med mössan kan med sa mycket större skal betecknas, som ett
uråldrigt bruk, som kineserna själfva förlägga dess upprinnelse till »den aflägsnaste
forntiden». Det egde rum i ynglingens tjugonde lefnadsår i förfädernas tempel och
under medverkan af en »bedjare» - bevis nog för hvilken vikt man tillade denna
ceremoni - och var äfven förenadt med förlänandet af ett nytt namn, som blef det
egentliga borgerliga namnet, i stället för det dittillsvarande »mjölknamnet». Utan
tvifvel hafva fordom förlofning och bröllop följt omedelbart härpå, såsom sed var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
