Världshistoria / Orienten / 597 (1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ämbetsmannastatens blomstringstid (701—794). - 3. Ämbetsmannastatens förfall (795—1185).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

angrepp från Ainu-folket, som ännu innehade den öfriga nordöstra delen af hufvudön.
En gång lyckades dessa till och med att i grund nedgöra en stor japansk här (789).
Det politiska inflytande, som Japan under århundraden utöfvat på den närbe-
lägna koreanska halfön, hade det förlorat i sjunde århundradet. De med Taikwa-refor-
men sammanhängande stora förändringarne i Japans inre lif hade väl tagit alla krafter
i anspråk och äfven sa helt sysselsatt sådana handlingskraftiga härskare som Tenji
och Temmu, att de endast kunde spela en obetydlig roll i de afgörande strider, som vid
denna tid utkämpades mellan de koreanska staterna. Japan kunde icke hindra, att Silla
med kinesisk hjälp eröfrade det af Japan understödda Pekche och äfven Kokuryö (660,
668), hvarigenom den hittills i tre rivaliserande riken delade halfön för första gången
förenades till en enhetlig stat. Trots dessa strider, under hvilka kineserna bi. a.
tillfogade en betydande japansk här ett afgörande nederlag (663), led dock icke den
vänskapliga, genom täta
beskickningar underhåll-
na förbindelsen vare sig
med Silla eller med
Kina något egentligt af-
brott, och den blef under
Nära-tiden allt lifligare.
Den ifver, som Japan
ådagalade att efterbilda
Kinas institutioner och
att tillegna sig den kine-
siska skriftlärdomen och
vetenskapen, måste ju
göra det mest smick-
rande intryck på Tång-
dynastiens lysande litte-
rära hof. Detta förklarar,
att icke endast många af
de dugligaste japanerna
för längre eller kortare
tid i studiesyfte vistades

Det äldsta kända japanska myntet. Kopparmynt från 708, uppgräfdt på 1600-talet i provinsen Nagato. Efter S. Suganuma, Dai Nihon Shogyo Shi (»den japanska handelns historia»), Tokio 1892, s. 178.

i Kina som välkomna
gäster, utan att till och
med ansedda kinesiska
lärde och präster icke
försmådde att slå sig ned
i Japan, såsom t. ex.
den sedan 753 i Nara
bosatte Kan-shin, hvil-
ken dog därstädes tio ar
senare som en af den bud-
distiska kultens högsta
dignitärer. Äfven om-
talas, att en indisk präst
(Bodai) ankom från Kina
736. Ja, redan en ki-
nesisk skriftställare från
700-talet berättar till och
med att han talat med en
japansk präst, som
besökt Indien.

3. Ämbetsmannastatens förfall (795—1185).

Efter mönster af Chang-an, det nuvarande Si-ngan-fu, Kinas lysande hufvudstad
under Tång-dynastien, lät den företagsamme kejsar Kvarn mu (782-805) anlägga en ny
residensort och på samma gång en verklig storstad med ett palats, som utgjorde en
hel särskild stadsdel, och regelbundna, hvarandra korsande gator. Denna nya kejsar-
boning, belägen på den natursköna, ytterst fruktbara och rikt kuperade Yamashiro-
slätten, nära den af de höga Hieisan-bergen dolda Biwa-sjön, fick det lyckobådande
namnet Heian, d. v. s. »fridens boning». De fyra århundraden, som denna stad var
centrum för rikets regering, brukar man beteckna som den glänsande Heian-perioden,
en klassisk tid på konstens, vetenskapens och det yppiga hoflifvets område. Den
vanliga benämningen på staden, som från 794-1868 var rikets fasta hufvudstad, ar
emellertid icke det poetiska Heian utan Kioto, det vill helt enkelt säga »hufvudsta-
den». Och under det gångna årtusendets skiftande stormar har det tyvärr alltför ofta
varit det förmenadt att spela den afsedda rollen af en fridens boning.
Alla de förträffliga inrättningar på statslivets område och den på allmänt väl
riktade omreglering af alla sociala och ekonomiska förhållanden, som hade blifvit
fastställda i Taiho-, resp. Yöro-lagarne, hade nu haft tid att mogna till praktiskt
genomförande. Därmed voro alla rimliga förutsättningar gifna för en fredlig och
lyckosam utveckling af det framåtsträfvande japanska riket. Men redan under Nära-
tiden hade flere härskare icke visat sig motsvara de kraf, som deras maktställning satte
på dem, och allvarliga rubbningar af den allmänna ordningen hade icke saknats,
såsom t. ex. i samband med prästen Dökyos (se sid. 594) djärfva stämplingar. Ty

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>