Ariwara no Narihira (825-880). Hofman, skald och målare, hjälten i ett flertal galanta äfventyr. Om det icke fanns i hela världen mer en körsbärsblomma kvar, då först skulle om våren mitt sinne förblifva lugnt. Dikten gifver uttrycket japanernas höga uppskattning af körsbärs- blommornas korta, vårliga prakt. Bakom den ligger också den i den japanska poesien vanliga använd- ningen af »körsbärsblomma» som bildlig beteckning för »ung flicka». Sarumaru-dayu (omkr. 880?). Från fjärran och när hörs ej ett enda ljud, som kan leda mig rätt. Ack, i skogen ljuda blott förvillande gökens (?) rop. Den vilsegångne vandraren i den ensamma bergstrakten hör intet annat Hfstecken an gökens rop, som ljuder an här, an där, och endast bidrar att öka hans risk att tappa bort sig. (Den i origi- nalet omtalade fågelartens iden- titet ar en smula tvifvelaktig.) Kakinomoto no Hitomaro (omkr, 700). Den äldste och mest ursprunglige af de 36 poeterna. Vid Akashis kust i morgongryningens gråa dimmor, ack, jag . ser trånfullt efter skeppet, som just skymnies bakom ön Skeppet, som fört bort skaldens älskade, dubblerar sjungna ön Awaji framför Aka- shia kust och försvinner undan hans blickar. Taira no Kanemori (t 990). Ar och månader, som samla sig på mig i växande skara, hy ar f or skulle jag fira dem, när de komma och gå? En nyårsdikt. Den ålderstigne diktaren vägrar att befatta sig med det sedvanliga nyårsfirandet. SoseiHoshi,d.ä.prästen Sosei (omkr. 900). Innan han blef präst, hette han Yoshimine Hironobu. För att hon sade: Jag kommer strax, har jag här i höstmånaden väntat tills morgonskäran, och ve mig, den uppgår nu! Älskaren väntar hela den långa höstnatten förgäfves på den älska- de, tills den aftagande månens skara kort före dagbräckningen visar sig på den töckniga morgon- himmelen och förkunnar dagens ankomst. , r- Oiiakatomi no Yoshinobu (922-991). Af en familj, som med ärftlig rätt innehade en hög värdighet inom shinto-kulten. Eljest ar furans lif knappt mer an tusen ar - när du drar upp den, torde den racka, herre, tio tusen mänskolif. En smickrande hälsning vid ny- årsfesten. Man brukar då under hvarjehanda ceremonier gå ut på fältet och draga upp unga furor (sinnebilder af ett långt lif) for att omplantera dem hemma på »in gård.