Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Det västerländska statssystemets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
den från Wyclifs läror utgående själfständighetsrörelsen till sådana öfverdrifter, som
kunde brännmärkas såsom kätterier och framkallade ett hårdnackadt försvar af den
allmänna kyrkans bestånd äfven med dess brister.
Stagnationen bröts genom kurians eget öfvermod, som förledde dess tvistande
partier till öppen inbördes söndring. Två kardinalskollegier, två påfvar, som hvar
för sig gjorde anspråk på kristenhetens lydnad och bannlyste hvarandra, det var
visserligen intet alldeles nytt skådespel, men i kyrkans och Europas dåvarande läge
kunde det ej upprepas utan att äfventyra påfvedömets och kurians dittills uppnådda
maktvinster. Den stora schismen skänkte motståndspartierna just de samlande
lösensord, som de behöfde för att med kraftigare medel än klagomål öfver enstaka
maktmissbruk, som växlade i olika land, angripa kyrkans urartade regering. Schis-
men måste botas i den allmänneliga kyrkans eget namn, och därför blef återställan-
det af kyrkans enhet det program, h varmed äfven dess »reformation till hufvud och
lemmar» kunde otvunget förbindas. Reformkrafven kunde ej längre misstydas såsom
vittnande om uppstudsighet mot kyrkans enhetliga ordning. De ställdes i själfva
den kyrkliga enhetens tjenst såsom nödvändiga villkor för söndringens öfvervinnande
i anda och sanning.
Söndringen förblef likväl tills vidare en verklighet, som icke kunde förnekas eller
öfverskylas genom ömsesidiga fördömelser, och som måste finna sitt uttryck i nya
politiska företeelser af stor betydelse för framtiden, äfven för den händelse att schis-
men omsider kunde undertryckas. Kristenheten söndrades i »obedienser», i olika
påfliga lydnadsområden, som ändock hvart för sig skulle föreställa den enda rätt-
mätiga katolska kyrkan. Inom dessa »obedienser» fingo de särskilda andliga och
världsliga makterna en ökad betydelse, för såvidt som deras frivilliga anslutning och
understöd tarfvades för att göra de stridiga öfverhöghetsanspråken gällande i så vid-
sträckta kretsar som möjligt. Denna makttäflan, som sålunda verkade i partikula-
ristisk riktning trots de uttalade afsikterna, uppfattades emellertid såsom en skandal,
som borde och måste undanrödjas. Därför tillerkändes det största anseendet och
inflytandet sådana skolor och partier, som syntes anvisa de lämpligaste medlen för
att utjämna makternas tvedräkt och förena dem alla i planmässigt arbete för det
gemensamma målet.
Därpå berodde den ledande ställning, som under schismens fortgång förvärfvades
af universitetet i Paris med dess lära om det allmänna konciliets kyrkliga öfverhög-
het och rätt att ställa äfven påfven själf till ansvar. Parisuniversitetet uppträdde,
med stöd af sina privilegier och traditioner, icke såsom en underordnad korporation,
tillhörande något särskildt land eller kyrkoområde, utan såsom en universell institu-
tion, enligt det gängse talesättet, som vittnade om dess anseende och inflytande, så
godt som i jämbredd med kejsardömet och påfvedömet. Det satte sin prägel på de
nya åskådningar, som bröto sig väg i fråga om kyrkans författning, och som afsågo
att lägga en bredare och fastare grund för kyrkans enhet.
Det femtonde århundradets reformkoncilier (i Pisa, Konstanz och Basel) utgöra
icke blott kyrkohistoriska episoder i trängre mening. De bilda tillika de tidigaste
försöken att gifva världsstaten en friare organisation genom öfverläggningar och aftal
emellan dess särskilda ledamöter, att sålunda, med andra ord, utveckla världsstaten
till ett statssystem med bevarande och ytterligare b.efästande af dess inre samman-
hang. De voro icke uteslutande klerikala församlingar med klerikala anspråk, om
också i öfverensstämmelse med traditionen biskopsämbetets auktoritet i kraft af den
apostoliska successionen åberopades för att teologiskt legitimera de fattade besluten.
Men den nya juridiska konstruktionen, som i själfva verket var den bestämmande
för konciliepolitiken i både teoretiskt och praktiskt afseende, stod egentligen i strid
med den dogmatiska traditionen. Biskoparne uppträdde snarare såsom den kristna
menighetens själfskrifna representanter än såsom personligen inspirerade af den
Helige Ande. De voro ej heller ensamma om öfverläggningarne och besluten. Kon-
ciliet var organiseradt såsom en komplex af korporationer och »nationer», i stort
nästan en kopia af Parisuniversitetet. Dess uppgift var icke att dekretera dogmer,
utan att åvägabringa samstämmighet emellan alla dessa olika makter i den kyrkliga ord-
ningens intresse. Dit räknades äfven t. ex. sådana ärenden som fredsmäklingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
