Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Det västerländska statssystemets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
såsom någonting annat än en makt ibland alla andra, tog från början egentligen
endast hänsyn till de italienska förhållandena och utmynnade där i en statskonst,
som blott kunde något så när upprätthållas, om Italien i sin ständiga oro förblefve
afsöndradt från det öfriga Europas politik. Men i samma mån som under renässans-
kulturens utbredning de italienska grundsatserna gjorde sig gällande äfven hos de
makter, som under oaflåtlig inbördes täflan ingrepo i halföns vacklande statssystem,
så blef det uppenbart, att detta statssystem icke uppbars af sådana ledande tankar,
som utan vidare kunde utsträckas till att bestämma hela Europas politiska nydaning.
De starka makter, som vuxit upp med stöd af öfverlåtna kyrkliga rättsbefogenheter,
kunde mogna till kraftigare själfmedvetenhet genom anslutning till renässansens
statsuppfattning, men de kunde icke utan förfång för sin egen ännu ej tryggade ställ-
ning frigöra sig från de rättsåskådningar, som förknippade dem med kyrkans an
språk på öfverordnad helgd. Kristenheten var ännu ej ett rättsligen betydelselöst
samfund. I dess namn och på grund af dess öfverallt åberopade rättsordning var
det ännu ofta nödvändigt att förfäkta de anspråk, som uppställdes från olika sidor
under den inbrytande nyare tidens makttäflan. De särskilda statsmakternas suverä-
nitet, för såvidt som detta begrepp mer eller mindre medvetet föresväfvade den nya
politikens målsmän, måste dock allt tydligare röja sin oförenlighet med den kristen-
domens och kyrkans enhet, hvartill de trots allt fortfarande bekände sig.
Denna enhet sprängdes i verkligheten, men icke omedelbart i de olika partiernas
och makternas åskådningssätt, genom den religiösa och kyrkliga omhvälfning, som
framför andra kallas »reformationen». Reformatorerna ville icke upphäfva kristen-
hetens enhet, utan blott sätta sin egen föreställning därom i stället för den häfd-
vunna, som de förklarade okristlig såsom stridande mot deras tolkning af Skriften.
Den religiösa ofördragsamhet, som för dem syntes lika själfklart nödvändig som för
deras motståndare, vittnade tillika om deras öfvertygelse, att kristenheten liksom
förut måste bilda ett enda helt. Men visserligen fattade de dess sammanhållande
band och makter på ett annat sätt än den gamla trons förkämpar. Påfvedömet för-
kastades såsom en ogudaktig våldsmakt, och i stället för hierarkien erkändes ingen
annan andlig makt än den, som innebars i ordets förkunnelse och de båda sakra-
mentens förvaltning i öfverensstämmelse därmed. Denna uppfattning betydde dock
ej, att denna andliga makt skulle utestängas från allt inflytande på samhällslifvets
gestaltning i utvärtes måtto genom lagbud och annat tvång.
Såtillvida stod Luther ännu kvar på medeltidens ståndpunkt, som han tänkte sig
kristenheten icke uppdelad i skilda stater med hvar sin utåt och inåt oberoende
makt eller suveränitet, utan såsom ett helt, ordnad (enligt det af skolastiken adopte-
rade platonska schemat) i trenne för samhällets uppgifter väsentliga »stånd». I spet-
sen för det stånd, som handhade försvaret eller öfver hufvud den världsliga makten,
stod »öfverheten» med myndighet äfven öfver »läroståndet» och det öfriga folket,
som i egenskap af ett tredje stånd skulle genom sitt arbete sörja för sitt eget och
de båda andras timliga uppehälle. Öfverheten bildade således icke, lika litet som i
allmänhet den världsliga makten, det för samhällets enhet bestämmande och karak-
teristiska elementet, utan hade blott att utöfva en samhällsfunktion jämte andra
ståndsmedlemmar och stånd. Hvar den rätta lydnadskräfvande öfverheten månde
finnas, det kunde i vissa fall vara svårt nog att afgöra och vållade Luther själf
stundom mycket samvetsbesvär. Ty öfverheten var icke någon enhetlig storhet. In-
om kristenheten funnos många öfverheter, såväl sidoordnade som öfverordnade och
underordnade, och den kristne hade att lyda den,’som var just honom själf beskärd.
I alla händelser var det ej den kristne såsom sådan, ej heller »läroståndet» i likhet
med den gamla hierarkien som egde att döma om öfverhetens befogenhet. Det
fanns icke längre någon andlig eller kanonisk rätt, utan allenast en världslig, som
helt och hållet föll inom den världsliga maktens område. Men den kristnes sam-
vete bjöd honom att vara all världslig ordning undergifven, och han måste därför,
så godt han kunde, göra sig underrättad om denna ordning. Han hade att lyda sin
kurfurste mer än dennes amtman, och mer än sin kurfurste hade han att lyda kej-
saren, som ju var icke blott Tyska rikets utan på något sätt hela kristenhetens hög-
sta öfverhet, visserligen ej med någon despotisk makt utan enligt något slags rätts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
