Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.8. Frankrikes kolonialpolitik i Asien, Afrika och Nordamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKES KOLONIALPOLITIK I ASIEN, AFRIKA OCH NORDAMERIKA. 75
åsyftade att allsidigt utveckla Frankrikes handel och industri och befria dem från
Hollands öfvervälde. Skyddstullar, fabriker, statsunderstöd och egna kolonier ansåg
han som de lämpligaste medlen för att vinna sitt mål. Så upprättades 1664 de ost-
indiska och västindiska kompanierna, af hvilka det förra fick på sin lott det Indiska
hafvets, det senare Atlantiska oceanens intressesfär. Man uppbjöd de största ansträng-
ningar för att göra företagen bärkraftiga. Det var ej blott genom statsmedel, som
man sökte understödja dem; man försökte äfven vinna deltagare i Tyskland och i
de nordiska landen.
Det var klart, att Ludvig XIV:s praktlystna natur skulle tilltalas af ideen om
Frankrikes utvidgning genom fjärrbelägna kolonier. Det kan därför ej väcka lörvå-
ning, att äfven han gynnade denna tanke. Härvid må anmärkas, att Leibniz, som
var en lika god tysk patriot som framstående tänkare, sökte begagna denna böjelse
för att afleda »Solkonungens» (Roi soleil) eröfringsplaner från Tyskland. I en senare
berömd afhandling påyrkade han Egyptens eröfring och en Suezkanals byggande.
Men Ludvig fann, att Rhens stränder tillsvidare lågo inom närmare räckhåll än Nilens.
Med sina koloniala planer vann han föga framgång. Trots alla regeringens ansträng-
ningar och ehuru konungen själf bidrog med 4 millioner francs till det ostindiska
kompaniet, blefvo dess resultat allt annat än lockande. Aktieegarne vägrade upp-
repade gånger att göra vidare inbetalningar, och styrelsen tillgrep redan då ett äfven
af nutida aktiebolag uppskattadt medel, nämligen att dölja balansen och att utbetala
vinsten af grundkapitalet, fastän bristen är påtaglig.
Ett af Richelieus sista företag var att grunda det österländska kompaniet (Com-
pagnie de 1’Orient) och att anvisa det som dess första hufvuduppgift att taga Mada-
gaskar i besittning. Denna ofantliga ö, som med hänsyn till växt- och djurvärld
utgör nästan en särskild världsdel, hade sedan 1501 blifvit upptäckt men hittills för-
blifvit nästan oberörd af europeiskt inflytande. Richelieu önskade nu förvärfva den
som stödjepunkt för handeln på Ostindien. Så landstego fransmännen 1642 men i
en osund trakt och vid den ogynnsammaste årstiden. De lyckades endast uppbygga
ett fort, hvilket kunde tjena som skydd för fortsatta ansträngningar. Under de när-
maste tjugu åren besattes vidsträckta områden, men slafrof och de franska prästernas
omvändelsenit förhindrade hrarje samförstånd med urinvånarne. Så inträffade oupp-
hörliga bakslag; penningar och emigranter saknades. År 1664 såg sig det orientaliska
kompaniet nödsakadt att afsäga sig sina rättigheter. Här gjorde nu Colbert med det
nybildade ostindiska kompaniet sin insats. För Madagaskars räkning bildades ett
särskildt kompani, för hvilket det gällde att anskaffa ett begynnelsekapital på 6 mil-
lioner francs och 12 till 14 stora fartyg. Med alla upptänkliga medel skulle företaget
göras populärt och vinna en storartad omfattning. Broschyrer författades, föredrag
höllos, konstituerande möten utlystes, alster från Madagaskar utställdes, och sändebud
från madagassiska konungar mottogos, kort sagdt, man satte i gång en helt modern
apparat för kolonialarbetet med ministerns personliga bistånd. Men de franska köp-
männen förhöllo sig reserverade, och de båda första fartygen med madagassisk ladd-
ning ombord borrades i sank af engelsmännen. - Nu uppgjorde konungen en ny
plan. Madagaskar skulle förvandlas till ett slags feodalstat, och af de rikaste kolo-
nisterna skulle bildas en ny aristokrati med klingande titlar. Aktieegarnes betänklig-
heter bragtes till tystnad genom konungens egen person, och som guvernör begaf sig
markis de Montdevergue med ett antal förvaltningsämbetsmän till ön, hvilken man
stolt uppkallade »Dauphin-ön». Men förhållandena gestaltade sig ogynnsamt, konung-
en måste till sist öfvertaga landet för egen räkning, Montdevergue blef häktad och
dog i rannsakningsfängelset. I kronans ego gick Madagaskar ännu mera tillbaka.
Ständiga kontroverser uppkommo mellan den kunglige amiralen, som ledde förvalt-
ningen, och nybyggarne. Infödingarne gjorde 1672 uppror, nedgjorde en stor del af
fransmännen och reste sig två år senare ännu en gång. Därmed var drömmen om
ett »Öst-Frankrike» slut.
I mer än hundra år försjönk ön i glömska. Först på 1700-talet, när äfventyrarnes,
svärmarnes och svindlarnes tidsålder nådde sin blomstring, erinrade man sig åter de
högtflygande planerna från forna dagar. Särskildt grefve Maudave, en tapper, vidtberest
officer, som lidelsefullt hatade engelsmännen, riktade uppmärksamheten på Madagaskar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
