Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.8. Frankrikes kolonialpolitik i Asien, Afrika och Nordamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, UPPTÄCKTS- OCH KOLONIALHISTORIA.
Han förstod att vinna minister Choiseul för sin sak, landade 1768 på Madagaskar, vann
infödingarne på sin sida och förvärfvade ett ofantligt landområde. Men nu vaknade
guvernörens på Isle de France afundsjuka. Denne lyckades redan 1770 utverka Mau-
daves hemkallande. Ånyo hade förhållandena råkat i ett förlvifladt läge, när den
ungerske grefven Benjowsky lyckades vinna Ludvig XV:s förtroende. Det var en
orolig natur: upptäcktsresande, officer, konspiratör, fånge, pälsjägare, huslärare, mör-
dare. 1774 skickades han med en truppstyrka till Madagaskar. Men ämbetsmännen
på Isle de France motarbetade äfven honom, och soldaterna betedde sig tygellöst.
Benjowsky förblef ståndaktig, företog flere tåg i det inre af landet och koloniserade
det, så godt han under de svåra förhållandena förmådde. Intrigerna i Paris blefvo dock
allt häftigare, undersökningskommissarier uppenbarade sig och förbjödo honom al
fortsatt verksamhet. Då valde höfdingarne honom till konung på ön; likväl reste
han? förbittrad och öfvergifven, till Paris, rättfärdigade sig inför konungen, under-
handlade med Nordamerikas Förenta stater, rörde upp himmel och jord och återvände
1785 till Madagaskar, hvarest guvernören i Isle de France behandlade honom som
konspiratör och lät öfverfalla oeh döda honom. Det är äfven möjligt, att engelska
penningar medverkat till denna utgång. - Vi kunna icke vidare ingå på alla de
öden, som ön genomgått, men tillägga blott, att den 1896 förklarades för fransk
statskoloni, hvarigenom de växlingsrika hundraåriga sträfvandena kröntes med slutlig
framgång.
Elt annat mål för fransmännens kolonialpolitik var landremsan utmed Afrikas
västkust mellan Senegal och Gambia, Senegambien. Frankrike hade vissa anspråk
därpå, ty redan på 1300-talet hemtade normandiska sjöröfvare därifrån guld, elfenben
och gummi, hvilka varor de salubjödo i Dieppe. Men därpå hade holländarne och
engelsmännen kommit med i spelet. Fransmännens viktigaste koloni blef Fort St
Louis, som uppbyggdes vid Senegals mynning. 1626 uppkom ett franskt handels-
sällskap, det s. k. normandiska kompaniet, hvilket 1664 måste afstå sina rättigheter
till det västindiska kompaniet. 1672 grundade Colbert därpå ett särskildt kompani,
hvilket sedermera upprepade gånger upphjälptes och förändrades. Redan 1637 nådde
Jannequin sjöledes ända till närheten af det nutida Podor. En genomgripande kon-
solidering utförde därpå den begåfvade direktören André Brue, som 1697 kom till
St. Louis, där han fann kolonien i ett beklagligt tillstånd. Han upphäfde den mili-
tärisk-byråkratiska organisationen och lade väsentligen an på handel och geogra-
fisk forskning. Han for långt uppför Senegal och utforskade inlandet och tog reda
på dess ekonomiska värden. Länge sökte han att finna en vattenväg till Timbuktu,
samlingsplatsen för alla karavaner; naturligtvis förgäfves. Sedan han återvändt, ord-
nade han förhållandena i kustlandet, undersökte därpå 1698 Senegals öfre lopp och
for 1700 uppför Gambia, samtidigt med alt en af hans förtrogne, den kloke augu-
stinermunken Apollinaire, lyckades påträffa guldgrufvor i öfre Senegalområdet. Af-
skedad men ånyo med heder insatt i sitt ämbete, beträdde Brue 1714 åter sitt verk-
samhetsfält, gjorde goda affärer och uppfostrade dugliga lägre tjenstemän. En af
dessa, Compagnon, ledde mellan 1715 och 1716 en expedition till Bambukland och
till guldlandet Guinguifavanna. Där var jorden så vinstgifvande, att till och med
negrernas piphufvud innehöllo guldkorn; en ansenlig kulle bestod af guldsand.
Brues sträfvan att hålla fred med negrer och araber slog väl ut; han kunde därför
ordna gummimarknaden, vinna guld och kartlägga landområden. Tyvärr förhindrades
exploateringen af guldgrufvorna genom en kontrovers mellan staten och kompaniet.
I slället för att vänja negrerna vid sunda lefnadsvanor införde fransmännen mycket
brännvin, och handeln med slafvar tilltog alltjämt i omfång. Från Guldkusten gick
den svarta människoladdningen till Antillerna, hvarest den kom till användning i och
för plantageodlingen. Under Brues efterträdare afstannade kolonisationsarbetet. Till
sist kommo engelsmännen, lockade af slafexporten, och eröfrade områdena.
Med händelserna på Madagaskar stodo fransmännens företag i Indiska hafvet och
i Ostindien i nära sammanhang. Ön Bourbon (Réunion), år 1505 upptäckt af por-
tugiserna, togs 1649 i besittning af fransmännen och gick framåt i välstånd. Guver-
nören Peivre införde dit odlingen af kryddväxter, och nu för tiden producerar den
den bästa vaniljen. Annorlunda var förhållandet med Isle de France (Mauritius),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
