Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skandinaviska och ryska koloniföretag utom Europa (Harald Hjärne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 H. HJÄRNE.
Den 1724 upprättade vetenskapsakademien i Petersburg blef härden för det fortsatta
europeiska kulturarbetet äfven till det asiatiska Rysslands förkofran. Därifrån hem-
tades eller understöddes de tyska forskare, som alltmer utvecklade kunskapen om
Sibirien och därmed banade väg för dess ändock så länge fördröjda intensivare upp-
odling. De sjöexpeditioner, som utgingo från Sibiriens östkuster, leddes likaledes för
det mesta af främlingar ända från Benring, hvars bana afbröts genom hans död ef-
ter ett skeppsbrott (1741). Sedan impulsen till detta kulturarbete en gång var gifven,
främjades det äfven under Peters efterträdare; i synnerhet Katarina II ådagalade lif-
ligt intresse för dess framsteg (tysken Pallas’ forskningsfärder; svenskarne Erik och
Adam Laxmans resor och undersökningar). Äfven ryssarne själfva togo allt verk-
sammare del däri. Sålunda utsträcktes de ryska företagen, tills de, mer eller mindre
fientligt, mötte motsvarande japanska redan under det adertonde århundradets senare
decennier såväl i Amurlandet som på Sachalin och Kurilerna och i farvattnen där-
omkring. Sammanstötningarne blefvo allt talare, sedan det stora privilegierade rysk-
amerikanska kompaniet blifvit grundadt (1799), förnämligast för sälfångst och fiske-
rier i hela det norra området af Stilla hafvet. Äfven med England och Förenta sta-
terna råkade Ryssland i konflikt på grund af sina försök att fatta fast fot på Alaska
och ännu sydligare kuster ända ned till Kalifornien. Monroedoktrinen (1823) föran-
leddes icke minst genom dessa ryska öfvergrepp, som visade sig i längden fruktlösa
och slutligen uppgåfvos en gång för alla genom Alaskas försäljning till Förenta sta-
terna (1867).
Den ryska kolonisationen splittrades och försvagades genom öfverdrifven och yt-
lig utbredning bortom rikets europeiska landgränser. I Amerika återstår ingenting
af de anspråksfulla företagen. Äfven i Asien sammanblandades de med eröfrings-
planer, som i våra dagar ledt till ödesdigra bakslag. I Sibirien, som först mot slu-
tet af det nittonde århundradet började behandlas såsom likvärdigt med moderlan-
det, nöjde sig både regeringen och nybyggarne med brådskande och lösligt arbete
utan inre sammanhang och hafva därför aldrig kunnat uppvisa värdiga motstycken
till hvad vare sig Frankrike eller England uträttat i Kanada, hvars läge, klimat och
naturförhållanden äro närmast jämförliga med det stora ryska kolonilandets.
I motsats till Ryssland äro de skandinaviska landen, oaktadt äfven de sedan ur-
åldrig tid erbjudit vidsträckt utrymme för invånarnes vandringar och förflyttningar,
likväl företrädesvis lämpade för sjösamfärdselns utveckling. Huru denna samfärdsel
från början uppstått, är insvept i djupt mörker, som hittills åtminstone ingen histo-
risk eller arkeologisk forskning mäktat skingra. Men redan de äldsta vittnesbörd,
som på den ena eller andra vägen kunna med någon säkerhet fastställas, antyda en
folkutbredning, för hvars tillväxt sjöfarten varit af måhända öfvervägande betydelse.
Norge har helt visst förnämligast blifvit befolkadt från kusterna af det nuvarande
Danmarks och Sydsveriges utflyttare. Svenskarne hafva på ömse sidor om Öster-
sjön jämte Bottniska och Finska vikarne vidgat sitt välde snarare genom spridda ny-
byggen från sjösidan än genom sammanhängande kolonisation till lands. På detta
sätt kommo de, liksom i mindre grad äfven danskarne, i beröring med finska, li-
tauiska och slaviska stammar, och såsom bekant står också det ryska rikets grund-
läggning jämte de starkt med skandinaviska element uppblandade novgorodernas och
andra senare ryssars koloniala företagsamhet i närmaste sammanhang med ursprung-
ligen svenska impulser. Öfver hufvud bilda vikingafärderna såväl i Östervåg som
västerut kulminationen af skandinavernas efter hand förvärfvade öfverlägsenhet till
sjöss. De grundlade nya kolonier icke blott på Island, Grönland och det amerikan-
ska fastlandet, utan äfven på de britiska öarne och det motliggande fastlandet, där
deras germanska stamförvanter visat sig hafva förlorat nästan all den sjöduglighet,
som de förut kunnat ega. Om de sjöfarande skandinavernas eller, såsom de kalla-
des i Västerlandet, »normannernas» och deras där bofasta ättlingars insatser i hela
Europas politiska öden har historien i andra kapitel tillräckligt att förtälja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
