Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 1400-talet (Quattrocento). Konstnärer, lärde, skalder och helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 K. BRANDI, RENÄSSANSEN.
Niccolö Marucci i full rustning till häst, - denne försiktige Gattamelata i Padua
och den praktfulle Colleoni i Venedig, hafva allesammans icke utkämpat några världs-
historiska slag; de voro företagsamma entreprenörer liksom de köpmän och furstar,
som betalade dem, men de utgjorde eliten af sitt stånd, glänsande, fullständigt hän-
synslösa personligheter, och det är alldeles i sin ordning, att eftervälden bevarat deras
förnämsta drag, deras praktfulla uppträdande. Huru man i det särskilda fallet upp-
fattade dem, ståtligare och mera betydande, ju längre tiden led, det får skrifvas på
den konstnärliga stilens räkning, och man kan säga, att de yngre oförtjent hafva
kommit att synas större än de äldre representanterna för ståndet.
Det fanns ögonblick, då dessa condottierer upprätthöllo en hel, på en enda person
beroende stat. När 1412 Giangaleazzo Viscontis son, Giovanni Maria, föll för de
sammansvurnes dolkar i Santo Stefano, har blott condottieren Facino Cane betryggat
arfföljden för Filippo Maria. Så nära stod condottieren redan den från början väsen-
befryndade fyrannen, att den förnämsta garantien för den unge Visconti låg däri,
att han efter Facino Canes död gifte sig med dennes änka, på hvilken härens trohet
liksom firmans ära berodde.
Så kunde det också inträffa, att en condottiere, hvars hustru var en naturlig dotter
till själfhärskaren, efter huset Viscontis utslocknande 1447 tog det lediga hertigdömet
i anspråk för egen räkning. Francesco Sforza, för visso den störste af alla dessa
viljemänniskor, har tilltvungit sig hertigvärdigheten, icke i egenskap af illegitim släkting,
utan såsom condottiere. Den 25 maj 1450 inryckte han i Milano, inom kort utveck-
lande samma prakt och energi som Visconterna. Till hans praktfulla hofhållning
hörde - liksom fallet var hos nästan alla tyranner -, att han samlade omkring
sig äfven konstnärer och humanister. Liksom den ena talangen speglade sig i den
andra, så erkände de alla hvarandra som själsfränder och utkorade stormän.
5. 1400-talet (Quattrocento). Konstnärer, lärde, skalder och helgon.
Alla naturens förmåner äfvensom de stora och lyckliga omslagen i dess historia
kunna icke klargöra för oss, hvarför Florens, utom de förträffligaste ylleväfvare och
bankirer, redan under gotikens tid kunde frambringa sin störste skald och sin mest
betydande konstnär. Lika gåtfullt måste det förefalla, att hvarje vidare förändring
och h vart kulturframsteg just här, som om Florens på det förståndigaste vis ockrat
med sitt själfförvärfvade andliga och konstnärliga kapital, skulle möta de starkaste
impulserna. Under 1300-talets andra hälft, då den borgerliga aristokratien på höjden
af sin makt med alltjämt växande anspråk byggde domen och af byggmästaren for-
drade det omöjliga i fråga om dess kupols vidd och höjd, när de endast på grund
af borgerligt praktbegär ställde den majestätiska Loggia dei Lanzi vid sidan af det
gamla stadshuset, när handtverksskrån och familjer i sina små och stora kyrkor
och kapell öfverbjödo hvarandra i praktfullhet, när de förnäma köpmännen därutanför
stadsportarne uppbyggde befästa och tillika täcka landtvillor och inne i staden i stället
för ogästvänliga torn gåfvo upphof åt präktigt breda palats, hvilkas patos hörbart
förnimmes än i dag, - då voro för andra gången alla villkoren för handen för de
utomordentliga insatserna i den yttre kulturen. I själfva verket erhöll den florentiska
konsten i början af 1400-talet en ny och alldeles förvånande spänstighet genom
handhafvandet af de gamla uttrycksmedeln och bemästrandet af nya möjligheter.
Den tidigt fulländade Masaccio ledde måleriet från ett ytligt maner till större fördjup-
ning utan att därmed förlora den stora stilen, bildhuggaren Donatello bemästrade
det realistiska syftet genom sin utpräglade känsla för harmoni, och liksom bägge
eftersträfvade den fullkomliga tekniken, så gick arkitekten Brunellesco med lika stor
energi till konstruktionens problem som till de särskilda delarnes utsmyckning.
Leone Battista Alberti kunde vid sin återkomst till Florens 1428, med förtjusning
observera, att man grep sig an med det mest storslagna och »icke stod de gamle efter».
På de märkligaste verken i Florens kan man afläsa, huru så småningom en ny
stil aflöser den gamla. När 1402 Abrahams offer utlysts som prisämne för en relief,
afsedd för en andra bronsdörr till Baptisteriet, inkommo talrika skisser, af hvilka just
de mest lärorika hafva bevarats till eftervärlden, Ghibertis och Brunellescos. Priset tillföll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
