Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 1400-talet (Quattrocento). Konstnärer, lärde, skalder och helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
K. BRANDI, RENÄSSANSEN.
mycket arbete undangjordt, och den
franska stilen endast ytligt för här-
skande, men det är och förblir dock
ett storverk, att Brunellesco så full-
ständigt kunde öfvervinna gotiken
hos sig, att han mäktade uttänka
och utsmycka helt nya rum. Han
började med San Lorenzos sakristia
och Pazzis kapell, och man berättar,
att människorna kommo och förvå-
nades of ver »den nya vackra stilen»:
kolonner, rakt bjälklag och antika
dekorationer i stället för gotiska bå-
gar och pelare. Från den tiden upp-
hörde icke arkitekterna, som nästan
alla af ven voro bildhuggare eller
målare, att studera, afteckna och till
sitt formspråk omdikta de antika
minnesmärkena. Nu börjar en rike-
dom på skissböcker, i hvilka vi i
våra dagar bläddra med den vördnad,
som man är skyldig det lefvande.
Så saknas icke, trots de i högsta
grad olika inre och yttre villkoren
för de särskilda konsterna och de
litterära sträfvandena, en stark växel-
verkan dem emellan, hvilket tydligt
nog kan förmärkas hos enskilda,
universellt anlagda personligheter.
Det har väl varit till följd af dessa
människors häpnadsväckande fatt-
ningsgåfva och deras märkvärdiga
fördomsfrihet, som den quattrocen-
tiska kulturen ännu länge har förskonats från den mycket farliga konflikten mellan
dess stridiga element. En tid bortåt kan man till och med tala om ansatser till en
utjämning. Af ven i denna mening förefaller florentinen Leone Battista Alberti som
en riktig universalmänniska under 1400-talet. Han var juridiskt skolad, egde klassisk
bildning, var präst till följd af sitt prebende och för öfrigt icke utan kyrkligt sinnelag.
Han diktade en latinsk komedi, men var långt ifrån att blifva en lärd humanist. I
stället lade han så mycket större vikt vid alla praktiska färdigheter, kroppsöfningar,
ridning, teckning och byggnadskonst. Han uppöfvade sina sällskapstalanger, musice-
rade och uttänkte storartade byggnadsplaner; han skref böcker om familjen liksom
om måleriet och egde mod att försvara folkspråket emot det förnämare latinet.
Likväl har väl knappast någon af hans samtida tillegnat sig så mycket af antikens
anda. Hans humanism innebar en dyrkan af den sunda och friska människan, och
hans starkt estetiska religion eger i grund och botten knappast något samband med
den kristna. Han uppbyggde åt den lille tyrannen från Rimini, som icke egde de
allra bästa seder, ett tempel i de tyngsta antika former, och det lär hafva tilltalat
hans känsla, att i dessa hvalfbågars djupa skuggor bisattes ej stoftet af asketer utan
af humanister, hvilkas kvarlefvor Sigismondo Malatesta medfört från Grekland.
Brunellesco, re-
nässansbyggnad.
Portik i Gapella Pazzi vid
Santa Croce i Florens.
Kompromissen var så mycket lättare att genomföra, som ju hela denna renässans
under 1400- och 1500-talen åsyftade pi sin höjd en förnyelse af samma latinska fö rntid,
från hvilken redan den gamla kyrkliga kulturen var härledd. Tiden var lika ob erörd
af hellenisk känsla som af grekisk poesi och konst. Ty den kännedom om grekiskt språk
och den aning om grekisk filosofi, som ännu bibragtes denna kulturs högsta kretsar,
hade sin källa i den del af
det grekiska tänkandet, som i nyplatonismen redan tidigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
