Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 Fåfäng stormlöpning mot påfvedömets tyranni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅFÄNG STORMLÖPNING MOT PÅFVEDÖMETS TYRANNI. 213
blodsugeri, om deras obildning och förvildning - att icke tala om munkarnes och
nunnornas, ja äfven påfvarnes sedeslösa lif. Och hvilket hat har icke under båda
dessa århundraden samlat sig hos borgare och bonde, hvilka helst utan att töfva
kylt sitt mod i de andliges blod - men också de rikes, ty öfverallt är detta hat hos
proletariatet, i stad som på land, genomsyradt af socialistiska tankar. De bonde-
skaror, som år 1476, satta i rörelse af »pukslagarens från Niklashausen» upprors-
predikan, drogo i väg till sin anförare, sjöngo i en vallfartsvisas tonart:
»Wir wollen Gott im Himmel klagen,
Kyrie eleison,
Dass wir die Pfaffen nit sollen zu Tode schlagen,
Kyrie eleison.»
Låg häri nu en fara för påfvedömet, för den romerska kyrkan? Redan före Martin
Luthers uppträdande har det vid tillfälle kommit till en storm mot »prästväldet».
Men hvad betyda lokalt begränsade tilldragelser af dylik art för världskyrkan? Blott
«n böljekrusning invid stranden, då hafvet annars ligger blankt. S:t Peters farkost
hade lugn och säker färd. Inriktades icke från något håll denna kyrkofientliga
rörelse mot ett positivt mål, så var det katolska prästerskapet i sin goda rätt, när
det i stolt säkerhet ignorerade den. Till och med de nya ekonomiska förhållan-
dena och den unga lekmannabildningen förmådde icke förskräcka den romerska
kyrkan. Med de förra visade den sig med tiden komma förträffligt till rätta, och
den senare stod väl i samklang med den fäderneärfda fromheten. Denna har icke
lidit något afbräck under denna tid, tvärtom, som vi snart skola finna, endast till-
tagit i värme. Vi spåra ingenstädes i denna lekmannaodling några tecken, som före-
båda en »andlig revolution».
Men väl kan man finna en sådan i renässansens och humanismens mäktiga rörelse.
Om vi med renässans förstå pånyttfödelsen af den klassiska forntiden, så
hänvisar humanismen på det drag, som allra först och framför allt verkade till-
dragande hos denna forntid: intresset för det rent mänskliga. Ordet »humanism»
har visserligen under tidernas lopp fått en mera begränsad betydelse, enär man
däri inbegriper den vetenskapliga och litterära nitälskan om forntiden, som de
s. k. humanisterna företrädesvis under 1400- och 1500-talen lade sig vinn om.
Men för så vidt de icke sjönko ned till torra pedanter och ytliga antikvitetssamlare,
låg vikten för dessa humanister själfva alltid på hvad ordet humanism i sanning
innebär: det mänskligas framhäfvande hos människan - en sträfvan, hvars motsats
till medeltidens kyrka ligger i öppen dag. Ty denna gick ju, som vi i det föregående
sett, ut på att undertrycka allt »mänskligt»: vetenskap, konst, den ena människans
umgänge med den andra, hennes deltagande i det borgerliga lifvets, ja det världsliga
lifvets uppgifter öfver hufvud. Allt erhöll ju laglig rätt endast i den mån, som det
gick i kyrkans ledband. Började mänskligheten undandraga sig detta förmyndarskap,
då var obestridt första steget taget till en andlig revolution.
Hur har då denna tidsrörelse framträdt i speciella fall, och hvilken verkan har
den medfört? Renässansens hemland är Italien, påfvedömets klassiska land. Framför
allt här måste den därför hafva uppenbarat sig i sin rätta gestalt, här utöfvat sina
starkaste verkningar.
Ännu innan den återuppvaknande antiken begynt påverka italienarne, hade deras
andliga utveckling på ett förvånansvärdt sätt tagit en ny riktning, i ett slag försatt
dem i en ny tidsålder - själfva renässansens. Ty det är just vingslagen till denna,
som vi förnimma i Italien, ännu innan antikens skatter trädt fram i ljuset.
Mer än på något annat håll hade här sinnet vändt sig till betraktelser af naturen,
dess skönhet och under. Ingen annan än Italiens störste, mest geniale skald, lekmannen
Dante, som af egen kraft danat sig en världsbild, denne, inför hvars aningsfulla
själ renässansens nya land redan skymtat ur fjärran, hade i detta hänseende varit
sina landsmäns föregångsman. Redan hos honom skönjas tecken till en empirisk
naturforskning. I det italienarne följde dessa spår, upptäckte de världen rundt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
