Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 Fåfäng stormlöpning mot påfvedömets tyranni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
omkring sig. Man har därför helt enkelt kallat dem den senare medeltidens
»moderna upptäckarfolk», hvars stolthet för alla tider är Columbus. Men det är
ej endast upptäckten af den yttre världen utan äfven »upptäckten af människan»,.
»jaget», som har tillskrifvits dem. Vi få längre fram se, om det skett med full rätt.
I alla händelser hafva de en dryg andel i denna upptäckt. Ej för intet hafva redan
från 1200-talet här rasat dessa vilda, tygellösa, djupt omstörtande politiska och
kommunala strider, hvilka ryckte den enskilde ur hans lugn och tvungo honom att
spänna alla kroppens och själens krafter till det yttersta för att häfda sin ställning.
Och midt under kampen lärde då individen känna sig själf från en ny sida, lärde
sig gifva akt på sitt inre jag. Ånyo är det Dante, hvars själsanalyser först spredo
ljus öfver detta djup. Han kunde tjena som vägvisare, när man nu alltmer sökte
utforska sitt eget och andras innersta. Denna individens kamp, detta fördjupande i
människans inre värde - hvad var det annat än personlighetens utdaningsprocess,
som tog sin början?
Och i detta skedes början kom nu - förvisso ej genom någon tillfällighet - åter-
upptäckandet af en värld, hvari en gång personligheten haft det mest ohejdade spelrum.
Man talar allmänt och med full rätt om »återupplifvandet af den klassiska forntiden».
Visserligen hade denna på intet sätt gått helt och hållet förlorad. I kyrkan själf
fanns en god del af denna kvar. Kyrkans dogmer, som framgått ur kristendomens
förmälning med den grekiska, delvis också den romerska anden, hade till samtiden
bragt en mängd af den grekisk-romerska världens tankar - i auktoritativ form. Och
liknande var förhållandet med kyrkans författning, denna hierarki, som omskapat
Jesu religion till en samling rättsregler: den var en romarandens skapelse på kristen-
domens grund och mark. Och ej nog därmed. Den störste och inflytelserikaste af
alla kyrkofäderna, Augustinus, var i allt sitt tänkande genomträngd af forntidens
idéer och förde dem så vidare. Därtill kom det välde, som under den medeltida
vetenskapens blomstringstid greken Aristoteles’ allt omfattande filosofi utöfvade -
för att icke tala om alla de andra kanaler, genom hvilka medeltidens människor
fingo del af de gamla kulturfolkens odling. Men allt detta var ju dock icke längre
antiken. Den fanns ju endast kvar i brottstycken, som, små eller stora, voro infogade
i en byggnad af helt annan stil och för totalt olika ändamål. Och det var en byggnad,
där just det fattades, som en gång varit idealet för Rom och Hellas: den fria
mänskligheten.
Den italienske medborgarens frihetstörstande personlighet måste instinktivt känna
sig dragen till detta ideal, och just på Italiens mark kunde denna hälft omedvetna
längtan stillas. I sin medelpunkt Rom egde Italien den antika världens centrum,,
och i Roms murar och strödda öfver hela halfön funnos otaliga kvarlefvor af den-
samma. Själfva det italienska språket stod ännu det gamla latinet nära, liksom
öfver hufvud kärnan af befolkningen i sina grunddrag ännu var densamma som på
det världshärskande Roms tid och, utan att den visste det, bar mycket inom sitt
bröst, som vittnade om antikt ursprung.
Det fanns förvisso anknytningspunkter till men därjämte också lika många källor
för den nationella hänförelse, som besjälade antikens upptäckare och som - i ett stor-
mande jubel, hvaraf blott detta varmblodiga folk var mäktigt - beledsagade hans
verk och upphöjde honom själf, föregångsmannen på kulturens område, till sin tids
nationelle beros. Aldrig någonsin har en pennans, en ordets man (ty Luther har allt-
ifrån sitt första uppträdande varit något mer än detta) blifvit så hyllad af sitt
folks bildade allmänhet som Francesco Petrarca.
En talang af häpnadsväckande receptivitet och sympati, fördjupar han sig i antiken^
i dess formfulländade och visa litteratur. Ju mer han dyker ned i den föryngrande
källan, dess starkare blir han. I sitt eget inre känner han sig ega kraft att
bygga upp antikens värld på nytt. I det han, analyserande sitt eget själslif och med
höga föredömen för ögonen, frossar i själsskildringar, blir han ett vishetsorakel för
sin tid. Själf hänryckt, vittnar han med hänryckande makt om antikens härlighet
och låter sin egen hänförelse flöda ut öfver andra.
Han ensam fullbordar antikens återupplifvande. Hans lärjungar och efterföljare
blir blott det värfvet öfrigt att genom fortsatt odling taga i besittning det af mästaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
