Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REFORMATORN. 263
gift än så. Den måste till följd af kristenhetens nuvarande nödställda läge medverka
till kyrkans reformation. När en lem af kroppen lider, måste hvar och en af de
andra, som kunna det, komma den till hjälp. »Det tillhör enhvar kristen att (i enlighet
med »hans trosuppfattning af skriften») åtaga sig att försvara sin tro - till och med
mot en »härskande lem», hvilken i just den egenskapen anstiftar så stor skada. »Där
nöden kräfver det, bör den, som först kan, som en trogen ledamot af hela kroppen,
medverka till inkallandet af ett verkligt fritt allmänt kyrkomöte, hvilket ingen så
väl förmår som den världsliga makten, särskildt emedan öfverheten ju äfven ut-
göres af med-kristne, med-präster, med-andlige, med-delaktige i allting.»
Här hafva vi att söka grunden till att Luther öfver hufvud med sitt upprop vände
sig till den tyska »adeln» med kejsaren och furstarne i spetsen, ty på adeln i denna
vidsträcktaste mening har han tänkt, men ej, såsom man ofta missförstått honom,
endast på riksridderskapets medlemmar. Från prästerna, »dem det med större rätt
tillkomme», är ingen förbättring att vänta. Denna uppfattning hade han redan ut-
talat i en viktig skrift, som tryckts i maj månad (»Om påfvedömet i Rom»), och
redan då hade han tillfogat, att det ej funnes »någon förhoppning mer på jorden
än hos den världsliga makten: konungar, furstar och all adel måste gripa sig verket
an». Och så förklarade han det äfven här för en plikt för »lekmännen att komma
kyrkan till hjälp.» Vederbörande myndigheter, »det unga, ädla blodet» kejsar Carolus,
hvilken han i ett öppet bref, som tryckts före skriften, söker vinna för det stora
verket, furstar, adel och stadsmyndigheter böra slå ett slag för »det kristliga ståndets
förbättring». Detta bör ske på dubbelt vis, dels, i det att de, så långt deras plikt
som öfverhet bjuder, omedelbart af sig själfva inskrida, dels för öfrigt, i det de,
hvar och en i sin stad, verka för inkallandet af ett fritt allmänt kyrkomöte - ej
ett påfligt, »som blott bedrager oss med spegelfäkterier och hemliga ränker». Till
den ändan äro de enskilda förbättringsförslag, hvilka skriften framställer, till stor
del ingenting annat än en förteckning på de punkter, som borde sättas på det
allmänna kyrkomötets program.
Luthers sats om det allmänna prästadömet, som förespeglade honom möjligheten
af ett fritt allmänt kyrkomöte, förutsatte visserligen samtidigt en fri d. v. s. alldeles
ny kyrka, hvilken för öfrigt hans tros oafhängighet kräfde, - och äfven den hade
han redan i ofvannämnda skrift »Om påfvedömet i Rom» med käckt mod tecknat
i några kraftiga drag. Kristenheten är icke någon yttre gemenskap med bestämd
författning och synligt öfverhufvud, liksom den till Rom knutna kyrkan, utan den
är öfverallt där, hvarest »tron är tillfinnandes i det inre», således »ett andligt sam-
fund» af själar i en tro, »så att den egentliga, rätta, väsentliga kristenheten består
i andan och ej i något yttre ting».
Först en sådan kyrka kunde gifva kejsaren, hvad kejsaren tillhör, och Gud,
hvad Gud tillhör.
Hvilka ansträngningar hade det icke kostat kejsare och konungar att för-
söka afskudda sig den andliga maktens öfverhöghet, och med hvilket allvar hade de
icke för staten kraft sin egen rätt! Men alltjämt hade de hejdats af omöjligheten att
på ett verksamt sätt gifva skäl för sina anspråk. Så länge den »andliga» makten
stod emot den »världsliga», var kampen ojämn. Mot kyrkans kopparsköld studsade
alla kulor tillbaka. Ty på hennes sida stod den gudomliga rätten, staten var ju
endast en del af den syndfulla världen. Himmelskt och jordiskt stredo med hvarandra.
Först Luther har återgifvit staten dess »gudomliga» rätt och uppbyggt denna på en
oanfäktbar grundval. Religionen, hvars vrångbild frånröfvat staten den, kunde i
framtiden icke längre komma åt den, ty just i den äkta religionens namn, hvilken
endast afser sig själf, återfordrades här statens ära.
Såtillvida är Luther grundläggaren af den moderna staten, fullt medveten om
att den icke af någon kyrka får låta beröfva sig sina suveräna rättigheter eller tåla
något intrång i sin makt. Och ur den synpunkten sträcker sig den wittenbergske
jättens inflytande långt öfver protestantismens område.
Det är klart, att, om de i denna skrift framställda idéerna omsattes i verkligheten, en
omhvälfning från grunden måste blifva följden. Den kyrkliga omstörtningen drog den
politiska med sig, och äfven på det sociala lifvets område kunde följderna icke uteblifva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
