Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Sin högsta princip, det som utgjorde hans innersta öfvertygelse och som gaf
impulsen till allt annat, hade Luther i denna stridsskrift endast som bakgrund svagt
antydt. Men redan några månader tidigare hade han i en stor, äfven för lekmännen
afsedd skrift, med den för honom egendomliga skärpan i språk och tanke skildrat
den evangeliska trons art och kraft. Det är den redan i förbigående omnämnda
skriften »Om goda gärningar», hvars fullbordande sker i maj månad 1520. Aldrig
har reformatorn varit mera produktiv än från våren till hösten nämnda år, vid
denna tid, då bannlysningen hängde som ett mörkt moln öfver hans hufvud för att
midt under hans produktiva verksamhet urladda sig. Vi kunna räkna åtminstone
fyra stora reformatoriska hufvudarbeten under detta år och lemna ändå åsido en
hel del för reformationen viktiga småskrifter, som flöto ur hans rastlösa penna. På
skriften »Till adeln» följde ett andra lika mäktigt anfall i den - på latin - förfat-
tade lärda stridsskriften »Om kyrkans babyloniska fångenskap», och härtill slöt sig
den såväl på tyska som latin utgifna skriften »Om en kristen människas frihet»,
en underbar liten bok! I det den högstämdt besjöng den evangeliska kristen-
domens härlighet, trons härlighet, som svingar sig upp till Gud, och kärlekens härlighet,
som sänker sig ned till nästan, framställde den utan kamp och vrede, som om Luther
ur den världshistoriska kampens virrvarr plötsligt förflyttats till en oas af himmelsk
ro och salig frid, på ett par sidor »det kristliga lifvets hela summa», såsom han
skref till påfve Leo, i en af fromhet besjälad ton, som på samma gång var vek och
innerlig, manlig och djärf, glad och frL
Ännu några, ej oväsentliga drag måste med stöd af i dessa skrifter än utförligt
framställda, än endast antydda tankar tillfogas, för att den bild af reformatorn, som
detta kapitel vill skissera, skall klart framträda.
I sin skrift »Om kyrkans babyloniska fångenskap» tänker Luther förnämligast
på den träldom, hvari den medeltida kristne af kyrkan snärjdes genom fjättrarne af
hennes sakramentala välsignelser, genom detta nät, hvilket, som vi förr sågo, omslöt
hans hela lif. Angreppets föremål är därför här hela systemet af sakrament,
deras missbruk i praxis såväl som den falska dogmen om dem. Gentemot båda
kunde Luther med lätthet åberopa den heliga skrift. I öfrigt drog han äfven här
helt enkelt ut en konsekvens af sin trosuppfattning och riktade därmed mot hie-
rarkien ej mindre dödliga hugg, än dem han utdelat i sin skrift »Till adeln.»
Och ånyo angrep han det onda i dess rot. Ty han kastade öfver ända hela den
hittills gällande uppfattningen af det sätt, hvarpå sakramenten verka. Ett slags högre
naturkraft antogs genom dem inströmma i människan och hos henne frambringa
sådana verkningar, att de gjorde henne beredd att blifva delaktig af det eviga lifvet
utan att till följd af sakramenternas anammande någon som helst djupgående in-
verkan på medvetandet förspordes. Denna verkans magiska väsen föll nu bort: ett
sakrament kan aldrig verka som ett trollmedel. Sakramenten - detta är det nya i
Luthers uppfattning - äro tecken af gudomlig godhet, hvarvid löftet om nådebevis-
ningen är hufvudsak. Det ligger större vikt på ordet än tecknet, hvilket endast inne-
bär ett liffullt åskådliggörande af det förra. Tecknet (d. v. s. sakramentet) skulle
därför i nödfall kunna undvaras, men icke ordet. Fördenskull kräfver likväl äfven
sakramentet å den mottagandes sida förtröstan på Gud, tro. Till denna senare, den
enskildes redan förhandenvarande barnaskap hos Gud, är sålunda sakramentets verk-
ningssätt knutet. Endast den troende kan blifva delaktig af dess välsignelse (»I den
mån du tror, i den mån blir du delaktig»), och denna senare kan icke vara någonting
annat än en stegring af nämnda förtroende och sinnets förlänande med ny kraft.
Samtidigt som Luther skingrar denna kristendomen ovärdiga föreställning om
sakramenternas trolldomskraft, omstörtar han också deras »sjutal» genom att helt enkelt
uppvisa, att Nya Testamentet ej känner till flertalet af dessa. Det märkvärdigaste af
dessa sakrament, som medeltidskyrkan på fri hand uppfunnit, äktenskapet, är till och
med lika gammalt som världen och finnes hos hedningarne så väl som i kristenheten.
Och hur har icke nu dessutom »denna af Gud instiftade lefnadsordning genom gud-
lösa lagar förvanskats och gjorts till en lekboll för allt slags godtycke!» Luther ut-
gjuter här sin vredes skålar öfver »de romerska tyrannernas gudlöshet, hvilka all-
deles efter sitt godtycke upplösa äktenskapet och åter hopfoga det.» I vissa fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
