Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 Det tyska folket, kejsaren och riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN,
af honom «- i syfte att utföra bullan -. framställda lagen vann icke ständernas
bifall. Utan att de hade något emot Luthers domfällande, fordrade de i betraktande
af den ynnest, som han öfverallt åtnjöt bland folket, att munken skulle inbjudas
till riksdagen och få tillfälle att återkalla sin lära. Endast motvilligt, som det vill
förefalla, gick kejsaren ständernas önskan till mötes. Medan hans härold var på
väg till Wittenberg, offentliggjorde kejsaren ett edikt, som syntes egnadt att afskräcka
den inkallade från att infinna sig. Det befallde nämligen, att kättarens skrifter så-
som af påfven fördömda öfverallt skulle utlemnas till myndigheterna, och förbjöd
vid straffpåföljd deras vidare tryckande och spridning, ja instämmandet i deras me-
ning! På vägen till Worms erhöll reformatorn, redan i Timringen, kännedom om
»det förskräckliga mandatet». Han fortsatte dristigt sin färd. Och samma »vilda»
oförskräckthet visade han äfven – som allbekant är - på denna stora dag i sitt
lif, den 18 april 1521, när han inför kejsare och ständer vittnade om den gudomliga
sanningen: så länge han icke genom den heliga skrift eller genom klara för-
nuftsskäl öfvervunnits, vore hans samvete fånget i Guds ord. »Återkalla kan jag
icke och vill jag icke, emedan det är svårt, olycksbringande och farligt att handla
mot sitt samvete. Gud hjälpe mig. Amen!» »Alltså har han därvid» - så läsa vi
i ett bref från Worms vid den tiden - »förblifvit som en hård klippa.»
Hans kurfurste var nöjd med honom. Och likväl gjorde han sig inga illusioner
angående situationens allvar. »Martini sak står så,» skref han kort därpå till sin
broder, »att man helt och hållet vill förfölja honom. Därför finnes ingen bot. Det
står i Guds hand, Han skall tvifvelsuian det väl skicka. Tro mig, Eders Kärlighet,
att ej allena Hannas och Kaiphas äro mot Martinum utan äfvenledes Pilatus och
Herodes.»
Så var det i sanning. Öfversteprästen och »den katolske konungen» gingo hand
i hand.
Genast morgonen efter Luthers förhör förelade Karl V de furstar, som han för-
samlade kring sig, en egenhändigt, mot kättaren uppsatt förklaring, hvilken utmyn-
nade i den bekännelsen, att han vore besluten att för denna sak - utrotandet af
kätteriet - sätta sina riken till och offra kropp och själ, lif och blod. Detta till-
kännagifvande stod i nära öfverensstämmelse med det edikt, hvilket han den 26 maj
1521 förlänade rättslig giltighet utan att därom hafva förhandlat med ständerna. För-
fattaren till denna föregifna rikslag var ingen annan än den påflige nuntien! Detta
edikt, enligt Aleander själf, »mera fruktansvärdt än något tidigare», befaller alla un-
dersåtar att, såvidt möjligt, tillfångataga och till kejsaren utlemna den här för
kättare förklarade Martin Luther, hvilken ingen, vid svåraste straffpåföljd, finge lemna
skydd eller bistånd. Men också alla Luthers gynnare och anhängare förklaras fågel-
fria: enhvar skall »i kraft af rikets aktförklaring öfverrumpla och gripa» dem, till-
egna sig deras »lösa och fasta egodelar» och bruka till sitt eget gagn.
Så triumferade i Worms ännu en gång den romerske anden!
Men denna var ej ensam på stridsplatsen.
Å ena sidan stod kejsaren, som af öfvertygelse gjort sig till »prästtjenare», å den
andra Luther, som icke vek ett steg tillbaka.
För bägge fanns icke plats i en och samma värld!
Verkställdes ediktet, då var det förbi med Luther och hans verk. I akt förkla-
rade voro då såväl han som hans folk. Det innebure, att det prisgåfve sitt heli-
gaste. Sedan hade Tyskland endast valet mellan att liksom påfvens landsmän taga
det lätt med religionen eller att under sin härskares ledning blifva ett nytt Spanien.
Men kunde »detta goda barn, kejsaren» (ce bon enfant 1’empereur), såsom man
kallade honom vid kurian, hvilken utan hvarje diplomatisk hänsyn följt samvetets
röst, icke utföra sitt edikt - helt och hållet, utan inskränkning och utan förbar-
mande - då hade han tappat spelet: allt hans trosnit kunde icke rädda medeltiden!
Och däri ligger betydelsen af dagen i Worms, att de båda män, hvilka, såsom vi
tidigare sett, skulle gifva sin prägel åt samtiden, här togo ställning till hvarandra,
mot hvarandra, den ene genom att vägra underkasta sig i fråga om sådant, som
hör till personlig frihet, den andre genom att tillgripa våld: ediktet i Worms.
Det var detta senare, som striden nu rörde sig om - under en hel mansålder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
