Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6 Den evangeliska rörelsens oemotståndliga fortgång 1521–1524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET TYSKA FOLKET, KEJSAREN OCH RIKET.
291
tills i freden i Augsburg år 1555 mandatet af år 1521 för trosfränderna till den i
akt förklarade slutgiltigt upphäfdes.
Hvilken ställning intog emellertid det tyska folket strax efter Worms-riksdagen
till ediktet? Fogade det sig i denne främlings görande och låtande, detta nya ty-
ranni af den romerska andan? Var det förskräckt eller rent af förkrossadt? Lät det
sina stora förhoppningar fara? Långt därifrån! Worms-mandatet betydde för det
tyska folket ej mer än ett bortfladdrande pappersblad, som ingen bryr sig om. Knap-
past mera frågade det efter den unge kejsaren, hvilken, strax efter riksdagens slut,
med sitt följe af präster och munkar for utför Rhen, lemnande Tyska riket, hvars
jord han först nära nio år senare åter skulle beträda. Hans andra riken kallade
honom, och Spaniens nödställda läge liksom de krigiska förvecklingarne med Frank-
rike, hvilka började redan 1521, höllo honom så länge borta från Tyskland och för-
tärde tillika hans bästa krafter.
För den tid han var borta från riket hade Karl nödgats medgifva tillsättandet af
en ständerregering, i hvars spets han visserligen förstått placera sin broder, ärke-
hertig Ferdinand. Men denne kunde likväl ej uppträda med samma pondus som
kejsaren. I alla händelser hade de tyska ständerna nu en representation, hvilken
medgaf dem ett betydande inflytande öfver riksstyrelsen. Nationen var då måhända
icke helt och hållet prisgifven åt den främmande furstens godtycke - han, som nyss
sökt våldföra sig på densamma?
Det unga Tyskland höll alltså fast vid sitt program. Hädanefter som hittills
gick det ut på en återfödelse af fosterlandet i dess helhet, ej endast af några sär-
skilda områden och - för Tyska rikets skull. Med gladt och dristigt mod såg man
mot framtiden. Hade man kanske icke skäl därtill? Skulle den vår, hvars luft man
hänryckt andades, alstrat endast blommor utan frö? Eller var det en stormby, som
dragit upp, förhärjande all blomsterprakt? Nej, öfverallt ljöd det nya frälsningsevan-.
geliet. Ingen makt var mer i stånd att hejda den evangeliska rörelsen. Oemot-
ståndligt skred den de närmaste åren efter Worms-riksdagen framåt.
6. Den evangeliska rörelsens oemotståndliga fortgång 1521-1524.
»Det vet jag förvisso, att jag, den där mig för hvarken högförståndig, lärd eller
skicklig håller, aldrig min lefnads tid förnummit någon lära eller predikan, den så
starkt gått till mitt förstånd, likt Luthers lära och undervisning.» »Äfvenledes har
jag utaf mångfaldige förträfflige höglärde personer i andligt och världsligt stånd marg-
faldt förnummit, det de varit Gud därföre tack skyldige, för att de lefvat denna tid,
därunder förnimmandes Doctor Luther och hans lära.» Så hade år 1519 den niirn-
bergske rådsherren Lazarus Spengler yttrat i en vida spridd försvarsskrift. »Jag håller
före, Doctor Luther hafver uppväckt det Tyska Förnuftet,» så lät 1521 i Worms en
sachsisk adelsman, Bernhard von Hirschfeld, förstå. Bägge gåfvo uttryck åt den
allmänna meningen, i det de betonade det öfverväldigande i Luthers framträdande
och klarheten i hans förkunnelse, som kunde fattas af enhvar. Man hade fått upp-
lefva en exempellös förenkling af religionen. Mer än ett årtusendes grus var undan-
sopadt. Upplyft ur dunklet kring öfvernaturliga verkningar af heliga handlingar och
heliga ting, frigjord från ett yttre ceremonialväsens pomp och ståt, löst från otaliga
föreskrifter af intellektuell, sedlig och kyrklig art och så förd tillbaka till sin kärn-
punkt, var religionen numera icke längre ett hårdt arbete, hvilket man i förtroende
till kyrkan fullgjorde eller i än större förtröstan på henne också försummade. Den
var i stället en i full frihet vunnen öfvertygelse, och den som egde den, visste sig stå
i förbund med sin Gud och bevisade den tvångsfritt, ja utan föreskrift i världens oro
och i umgänget med människorna. Af denna ljusa klarhet rönte alla mottagliga
intryck. H vem känner icke den långa utgjutelse, fylld af djupt känd klagan och innerlig
bön till Gud, som Albrecht Diirer lät inflyta i sin dagbok midt bland de torra siffrorna
å utgiftskontot, när i maj 1521 i Antwerpen det ryktet kommit till hans öra, »att
man så svikligen tagit Martin Luther tillfånga», och han redan nästan gifvit honom
förlorad, »den sanna trons efterföljare», hvilken, såsom han ett år tidigare anförtrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
