Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6 Den evangeliska rörelsens oemotståndliga fortgång 1521–1524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Spalatin, en gång »hjälpt honom själf ur
stor andlig nöd.» »Hvar och en, den där
läser Martin Luthers böcker, må väl
kunna se, att, likasom hans lära klart
genomskinlig är, han frambär det heliga
evangeliet.» »O Gud, är Luther död,
hvem skall då framgent så klart uttolka
för oss det heliga evangeliet? Ack Gud,
hvad skulle han icke ännu under loppet
af tio eller tjugu år hafva kunnat ned-
skrifva för oss! O, I alla fromma med-
kristne, hjälpen mig flitigt bedja och be-
gråta denna gudabenådade människa och
bedja honom, det han måtte sända oss
en ny upplyst man.» »Ack, Gud i him-
melen, förbarma dig öfver oss, förlossa
oss i den rätta stunden, och upprätthåll
i oss den rätta, sanna kristna tron.»
Den af Durer - och ej endast af
honom - som död begråtne satt emel-
lertid nu, en ny riddar Georg, i största
hemlighet väl gömd under Wartburgs
skyddande tak. Som denne hade han
äfven här en kamp att utstå, framförallt
med sig själf. I den djupa stillhet, som
följt på de stormiga dagarne i Worms,
och under trycket af påtvungen overk-
samhet smögo sig gamla, för länge sedan
glömda anfäktelser ånyo på honom. Det
oerhörda ansvar, han tagit på sig, hotade
att öfvermanna honom. Motståndarnes
»enigt starkaste argument» steg bestraffande upp ur hans egen själ: »Är du den
ende, som är klok? Skulle alla de andra misstaga eller under så lång tid hafva
misstagit sig? Tänk, om det är du, som misstagit dig och leder så många män-
niskor vilse, hvilka alla blifva evigt fördömda?» Men Guds ord, som eldat honom
tiJl hans verk, skänkte honom ånyo frid och ro, så att - som han vid den
tiden skref - »mitt hjärta ej längre skälfver utan gentemot dessa papisternas argu-
ment uppreser sig som en klippkust mot böljorna och hånler åt deras hot och stor-
mar.» Därmed var han äfven stålsatt mot något annat, som stigit fram ur hans
inre, aningen om en fruktansvärd straffdom öfver hans älskade fädernesland. Till
följd af sin fina förnimmelse kände han redan, hur marken lätt darrade under
hans fötter - förebudet till en väldig omstörtning, för hvilken man - det har
han redan vid denna tid helt torrt förutsagt - skulle gifva honom skulden,
medan tvärtom motståndet mot evangelium vore rätta orsaken därtill. Med ordet:
»Må Herrans vilja ske!» fogade han sig redan nu häri. För öfrigt saknade han tid att
grubbla öfver sådana tankar. Han utnyttjade nämligen den fritid, som Wartburg
bjöd honom - nästan fulla tio månader - till ifriga studier och liflig och mång-
sidig litterär verksamhet. Den gamle stridsmannen kunde ej ens här slå sig till ro;
skrifter flögo ut öfver landet, hvilka delade ut tunga svärdshugg: mot bikttvånget,
munklöftena och mässans missbruk. Men med ännu större lust och kärlek förde evan-
geliets förkunnare pennan. Hvad hade han hellre åstundat än att få lägga svärdet
åsido och taga murslefven i sin hand i stället? Här på Wartburg har början gjorts
till hans lika kraftfulla som folkliga »kyrkopostilla», dessa predikningar, hvilka, trots
månget för oss främmande drag och trots sina krigiska utfall här och där, ännu i
dag ega en tyst förtrollning till följd af sin friskhet och den religiösa känslans ome-
delbarhet. Men framför allt tog han här itu med det höga och svåra värf, i jäm-
förelse hvarmed allt hans öfriga arbete på Wartburg förefaller ringa, nämligen öfver-
Georg Spalatin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
