Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8 Karl V, makterna och riket från 1525 till 1532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Spanien ett knöt mot honom, när han en längre tid behöll Ciemens VII, hvilken i
början af juni måst gifva sig i San Angelo, i fängsligt förvar. Han satte därför i
november 1527 påfven på fri fot och var framdeles betänkt på att helt försona sig
med honom. Först sommaren 1529 - den 29 juni - har ett formligt fredsslut
kommit till stånd i Barcelona. Det var just vid samma tid, som de kejserlige i
Norditalien tillfogs
ide Frans I:s här - på hvars sida också England öfvergått -
ett afgörande nederlag. Till följd af detta slag måste nu äfven Frankrike bekväma
sig till fred - i C
den tiden var den
lambrai - och ännu en gång afstå från Genua och Milano. Från
spanske härskaren Italiens herre.
Skulle han me<
nu ändtligen ock
brai hade konung
l denna omfattande makt till sitt förfogande icke vara i stånd att
;å i Tyskland genomdrifva sin vilja d. v. s. utrota kätteriet? I
fördraget i Barcelona hade han gifvit påfven ett högtidligt löfte härom. I freden i Gam-
Frans ånyo måst lofva sitt bistånd mot turkar och kättare.
Karl hade under tiden icke varit overksam. Så snart endast den länge växlande
krigslyckan varaktigt tycktes följa hans fana - omslaget hade kommit under hösten
1528 -, hade han skyndat sig att visa sin tacksamhet mot det tyska folket för den
energiska hjälpen mot påfven. Han gjorde det genom det allvarliga försöket att
sätta en damm för den fortsatta utbredningen af den »förpestande sjukdomen». Det
var afsedt som det första steget till utförande af hans stora plan.
Genom detta ingripande från kejsarens sida har den nya riksdag, som våren 1529
sammanträdde i Speier, vunnit sin historiska betydelse.
Redan hade förhållandena i riket själft tillspetsat sig: ju omsorgsfullare de evan-
geliska furstarne vårdade och omhuldade de nya religiösa idéerna, desto skarpare
hade de gammalkyrkliga på nytt tagit i tu med förföljelser, så Ferdinand, de bayer-
ska furstarne, enskilda biskopar i södra och västra Tyskland - för öfrigt endast
efter kejsarens eget exempel: i Nederlanden, där hans händer voro fria, hade böd-
larne fullt upp med arbete. Spänningen mellan de bägge partierna hade - under
år 1528 - ytterligare ökats till följd af en rask handling af den hetlefrade Filip af
Hessen; vilseledd af ett förfalskadt aktstycke, hade han med väpnad hand gripit sig
an med att bekämpa ett föregifvet omfattande offensivförbund af motståndarne.
Så kom det sig, att på denna riksdag det stora flertalet af ständerna mera afgjordt
än någonsin förr följde kejsaren, i hvars växande makt de kunde finna ett säkert
stöd. Sedan Karl redan i regeringsskrifvelsen »af kejserlig maktfullkomlighet! för-
klarat riksdagsbeslutet af år 1526 »upphäfdt, kasseradt och utplånadt», emedan det
ledt »till stort oråd och missförstånd», kunde Ferdinand utan svårighet bringa till
stånd ett majoritetsbeslut, som svarade mot denna akt af godtycklighet Detta stämp-
lade hvarje ytterligare förändring på det kyrkliga området som en förbrytelse och
hotade, till följd af en viss befogenhet, som tilldelades de kyrkliga myndigheterna,
att tillintetgöra de institutioner, hvilka uppvuxit på den rättsliga grundvalen af det
tidigare beslutet i Speier. Det var utan vidare klart, att de evangeliske icke kunde
antaga detta »beslut» utan att därmed utsätta sig själfva för orättvisa och prisgifva
sin framtid. De vägrade därför sitt bifall, i det de förklarade, att de hädanefter
som hittills skulle fasthålla vid det förra riksdagsbeslutet, och inlade genast (den 19
april och ännu en gång i fullt rättslig form den 25 april) en protest mot majoritetens
förfarande såsom olagligt: det förra riksdagsbeslutet hade icke fattats till följd af en
pluralitet utan »af endräktig öfverenskommelse», det kunde därför »för rättens och
billighetens skull icke förändras på annat sätt än, återigen, genom ett enhälligt
beviljande». Vid sidan af denna rättsgrundsats gjorde de emellertid äfven en religiös
princip gällande, hvaraf deras tillvägagående erhöll sin högsta helgd. Det var grund-
satsen, »att i angelägenheter, som rörde Guds ära och våra själars frälsning och
salighet, en och hvar måste inför Gud stå till ansvar och räkenskap för sig själf»,
således att i dylika fall intet pluralitets- och intet minoritetsbeslut kunde ega för-
bindande kraft. Det var en sats, som klart och träffande utdömde medeltiden med
dess religiösa tvång, dess trostyranni och samvetsok samt det omänskliga i dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
