Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9 Reformationens nya lyftning i Tyskland; reformationen och det öfriga Europa, 1532–1545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 TH. RRIEGER, REFORMATIONEN.
utvecklades, vann nitet inom kort en oanad kraft, glöd och lidelse. Som om
man ännu lefvat på 1200-talet, upphäfde sig denna nitälskan till en skyddsvakt öfver
kyrkan, till en väktare i synnerhet af hennes renlärighet. Det dröjde icke länge,
förrän inkvisitionen, - detta fruktansvärda vapen i de katolska konungarnes hand -,
hvilken af dem omskapats till en specifikt spansk institution, i folkets ögon blifvit
till en nationens hederstitel: den kyrkliga fanatismens anda, hvilken genom kyrko-
reformen fått insteg äfven bland de breda lagren och där alltmera tillväxte, kände
sig innerligt befryndad med nämnda trosdomstol.
Det är lätt att urskilja, hvad för slags »reformation» vi här möta; med sitt idé-
innehåll tillhör den helt och hållet medeltiden. Dess lösen är uteslutande »åter-
ställelse»: den katolska kristendomens religiöst sedliga karaktär måste på nytt te
sig i sin renhet. Men det förflutna vänder aldrig af fri vilja åter; endast med våld
kan det ånyo frammanas - i begränsadt omfång och aldrig utan i viss mån van-
ställda drag. Alltefter restaurationsifrarnes stämning väljes den ena eller andra
detaljen ut och öfverdrifves, så att den får ett värde, som den förr under andra
tidsförhållanden ingalunda egde. I uppflammandet af nämnda fanatism ega vi ett
bevis därpå. Hvar finna vi under medeltiden ett helt folk, som varit upptändt af
denna oheliga glöd, i likhet med det spanska under inflytandet af kyrkoreformen?
Hvad som tidigare, utom hos inkvisitionens mest förhärdade vapendragare, varit ett
ondt,
rum e
representanterna för denna fromhet äfven en annan, en renare eld, hvilken hos
somliga
om följt med det kyrkliga lifvet, det lågar här i helgedomens allra heligaste
ler åtminstone i dess förgård. I själfva det heligaste brann hos de ädlaste
slog upp i förtärande lågor, hos andra var som en stilla glöd. Det var
mystiken, hvilken vi tidigare hafva lärt känna som den döende medeltidens särskilda
fromhetsart. Också här hör den återigen från början hemma inom klostermurarne,
sedan munkväsendet ånyo med begärlighet hängifvit sig åt asketismen, det raffine-
)dandet af köttet, satt i system, hvarigenom själen lätt skulle frigöras för att
upp till Gud, en flykt, som innebar ljuf och salig hänryckning. Äfven i detta
rade d
sväfva
fall förde munkarne ut till lekmännen hvad som fyllde hela deras tillvaro.
Denna spanska kyrkoreform har beredt jordmånen för den katolska kristendo-
mens renässans öfver hufvud taget, som vi bruka kalla »motreformation» och hvilken
med rätta bär detta namn, i den mån som den känt sig tillräckligt stark för att
inlåta sig i strid med reformationen.
Det är Spanien, hvars ande tvingar Roms kyrka under sitt ok. Det är Spanien,
som renast och skarpast utpräglar den ny-medeltida katolikens typ, renare och
skarpare än i någon annan personlighet i Ignatius de Loyola. Äfven hos honom
möta vi såsom förhärskande drag de bägge religiösa grundelement, hvilka vi redan
lärt känna: svärmisk mystik och brinnande nitälskan för kyrkans sak - men steg-
rade till det storslagna hos denna natur af järnvilja och hvass förståndsskärpa.
Vi hafva kastat en blick på de »katolska konungarnes» Spanien. Det är tillika
Karl V:s Spanien; han har vidmakthållit och ytterligare stadfästat det i dess egenart.
Redan hans strid med Valencias märer, hvarmed han ville hembära himmelens
herre sin tacksägelse för segern vid Pavia, kom hjärtat att slå snabbare hos enhvar
spanjor: landet var inne på den väg, som dess höga mission utstakat. Och detsamma
var förhållandet äfven med tågen till Alger (1536) och Tunis (1540) och med Karls
alla andra krig: alltjämt stredo hans män för fäderneslandets ära som ock för sin
konungs världsherravälde och därigenom för den katolska tron. De kände sig såsom
gudskämpar. Såsom sådana kände sig emellertid jämväl de, som därhemma förde
en kamp för tron - endräktigt, hela folket, hvarenda man. Ty till och med här
försökte den evangeliska anden att vinna insteg. Ja, ännu Filip II har nödgats
föra ett utrotningskrig mot den lilla skaran af protestantiska undersåtar, hvilka
på enstaka platser, såsom i Valladolid och Sevilla, sammanslutit sig till verkliga
hemliga församlingar - trots all vaksamhet från inkvisitionens sida, trots dess prakt-
fulla, i största offentlighet försiggående autodafeer, dessa folkfester af djupt tragisk
karaktär, hvilka hos den andäktiga mängden, vid sidan af rysande bäfvan öfver den
gudomliga rättvisan, väckte hänförelse öfver trons seger.
Nationen frossade i det sublima medvetandet att inåt som utåt fylla sin världs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
