Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9 Reformationens nya lyftning i Tyskland; reformationen och det öfriga Europa, 1532–1545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Calvin är Luthers samvetsgrannaste lärjunge. Han är icke blott i religiöst afse-
ende beroende af honom - alla sina bestämmande grundtankar har han nämligen
öfvertagit från den tyske reformatorn - utan också, oaktadt sina större förutsättningar
för vetenskapligt tänkande, i teologiskt. Hans teologis afvikelser, åt hvilka senare
epigonernas småsinthet tillmätt kyrkoskiljande kraft, voro obetydliga, för religionens
totalitet af underordnad karaktär. Detta gäller till och med om den skärpa och
den oförskräckthet, hvarmed Calvin gjort gällande den »förskräckliga» satsen, hvilken
för hans egen känsla var allt annat än likgiltig, att människans öde från evighet
vore bestämdt genom Guds absoluta maktfullkomlighet, i det ett hemligt beslut förut-
bestämt vissa till evig salighet, andra till evig fördömelse, medan Luther, hvilken
äfven, som kändt är, liksom Zwingli omfattade föreställningen om predestinationen,
till följd af sin nyktra uppfattning lät denna föreställning fullständigt stå tillbaka för
det kristliga lifvets praxis.
Det är den tyska andan, hvilken i Calvins person fortsatt den af Luther påbörjade
eröfringen af Europa. Detta skedde endast i en ny form, sådan som förhållandena
kräfde och hvilken med hänsyn till de politiska uppgifterna icke skulle hafva kunnat
på ett lyckligare sätt gestalta sig.
Calvin är först och främst fransmannen, hvilken i enlighet med sitt folks skåp-
lynne på ett säreget vis omdanar hvad han mottagit af den tyske reformatorn.
Därjämte har visserligen Calvins subjektiva läggning, som så oändligt skilde sig från
Luthers, förlänat ytterligare en bestämd färg åt hans protestantism.
Slutet af ett bref från Calvin till Luther af den 21 januari 1545.
För att förstå denna nya form af protestantismen måste vi framför allt klargöra
för oss Calvins egendomligaste skapelse, hans kyrka och hans stat i Geneve. Här
hade han ju, sedan han lemnat sitt fädernesland, hvilket ej bjöd något utrymme för
män af hans anda, bland en fransktalande befolkning funnit rätta platsen för sin
världshistoriska verksamhet.
Det var en hårdbruten mark, som han här mötte, när han hösten 1536 lät öfver-
tala sig att träda i tjenst hos den unga protestantiska staden. Att de kyrkliga för-
hållandena befunno sig i ett oafslutadt och förvirradt skick, var ännu icke det
värsta. Farligare var den sedliga förvildning, som under det föregående politiska
och kyrkliga virrvarret inrotat sig. Calvin trodde sig vara i besittning af de medel,
som fordrades för att göra slut härpå och uppbygga sin kyrka. Men hans högt
spända och stränga reformatoriska kraf och den hårdnackenhet, hvarmed han pockade
på deras obeskurna genomförande, ledde påsken 1538 till hans fördrifvande. Äfven
sedan han hösten 1541 återkallats, saknades icke genstörtiga element af mångfaldigt
slag. I en nästan oaflåtlig, med skoningslös stränghet förd kamp underkufvade han
dem så småningom (intill 1555) och, i det han svingade sig upp till oinskränkt härs-
kare öfver staten Geneve, förmådde han här förverkliga sitt kyrkliga ideal, så långt
det bräckliga jordiska materialet öfver hufvud taget tillstadde det.
Calvins kyrka skiljer sig från den tyska protestantismens framför allt genom den
kyrkotukt - af den utomordentligaste stränghet - , som vunnit burskap inom henne.
Denna kyrkotukt var i Calvins ögon helt enkelt nödvändig. Han har kallat den för
kyrkans till och med väsentligaste innehåll. Den utgjorde medelpunkten för hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
