Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9 Reformationens nya lyftning i Tyskland; reformationen och det öfriga Europa, 1532–1545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REFORMATIONENS NYA LYFTNING. 1532 -1545. 371
påsken, ett löjligt minspel, som en ansedd borgare gjort sig skyldig till under en
vigselakt, betraktades redan år 1546 icke blott af konsistorium utan äfven af de
borgerliga myndigheterna som förbrytelser, hvilka måste sonas bakom lås och bom.»
Som vi se, lånade härvidlag den världsliga makten beredvilligt sin arm åt den
andliga domstolens utslag.
Men också själfva statens moraliska lagstiftning präglades af samma anda af
sedlig rigorism och skoningslös stränghet.
Äktenskapsbrott straffades med döden, likaledes gudsförsmädelse och trolldom
(»förbund med den onde och frambesvärjande af pest»). Äfven kätteri var en för-
brytelse, som ansågs förtjena döden. Afrättandet af Mikael Servet, som förnekat
treenighetsläran, efter en i alla rättsliga former förd kättarprocess (1553) var icke en
enstaka förvillelse, ej ett ögonblicks afsteg, utan en principenlig handling, i hvars
förhistoria liksom efterspel kättarförföljaren Calvins skoningslösa hårdhet dessutom
rest sig ett sorgligt minnesmärke.
Den borgerliga straffproceduren med hänsyn till förseelser och brott mot Guds
ära se vi emellertid i staten Geneve ytterligare på ett egendomligt sätt komplette-
rad. På det rättskipningen icke måtte slappas genom ett öfvermått af sådant, som
den har att straffa, söker staten att genom bestämda lagstiftningsåtgärder förekomma
förbrytelser mot Guds ära. Så inskränktes, om möjligt, alla slags nöjen, familjefester,
spel, dans, sång, offentliga folkförlustelser, likaledes lyx, ja allt, som hör till en fri och
glad konstnjutning, genom hotelser om straff, emedan i Calvins ögon alla dessa ting,
om också icke i sig själfva synd, likväl voro blott alltför mäktiga eggelser därtill. Som
det utomordentligaste steget i denna riktning får väl en kortvarig institution af år
1546 anses. I det rådet vid vite af böter och fängelse förbjöd värdshusbesök, åstad-
kom det i stället genom inrättandet af fem s. k. »abbotskloster» ärbara samlings-
platser för ett noga reglementeradt och af de andliga liksom de världsliga myndig-
heterna kontrolleradt sällskapslif.
Vi torde nu i någon mån känna denna af Calvin som ett väsentligt kyrkans mål
ansedda sedliga tukt - såväl till dess grundläggande betydelse som till dess karaktär.
Men det framgår tillika klart, att för genomförande af denna Genéves stat och
kyrka måste samverka. Kyrkan måste ega för denna speciella uppgift erforderliga
organ och staten vara så genomträngd af sin uppgift såsom en religiöst sedlig mission,
att den villigt underordnade sig kyrkan.
I själfva verket når Calvins kyrkliga system sin fulländning först därigenom, att
två andra väsentliga moment framträda, som komplettera kyrkotukten: en ordnad
kyrkoförfattning och en egenartad politik, som för kyrkans ändamål exploaterade
staten.
Författningen utgör en hufvudsaklig del af kyrkan; fördenskull finns det endast
en. Så ansåg Calvin i öfverensstämmelse med den romersk-katolska uppfattningen
men i bestämd motsats till Luther, hvilken menade, att författningen såsom något
yttre måtte rätta sig efter olika förhållanden. Det är sålunda betecknande, att den
franske reformatorn i Nya Testamentet fann kyrkans författning föreskrifven - under
det att för Luther endast den heliga skrifts religiösa idévärld var af bestående värde -;
Calvin stod härutinnan återigen i öfverensstämmelse med påfvekyrkan, dock så
att han visserligen i de heliga urkunderna icke fann stöd för ett af Kristus instif-
tadt primat för apostlafursten Petrus och hans föregifna efterträdare, biskopen i Rom,
utan i stället antydningar om flere olika ämbeten, af hvilka särskildt tvenne äro af
betydelse: prästämbetet, »Guds ords tjenare», och »de äldstes» ämbete. Jämför man
emellertid dessa båda ämbeten med hvarandra, befinnes det, att det senare är det
minst viktiga. »Det apostoliska herdakallet» är »den nerv», som förbinder hela
kroppen; det är det viktigaste och mest upphöjda kallet. Prästerskapets tecken bör aktas
högre än konungadömets insignier. Calvin har förstått att äfven i praktiken tillför-
säkra detta ämbete öfvervikten, i det han sammanförde samtliga präster till la vé-
nérable compagnie och gjorde denna församling i afseende på predikanternas an-
ställande och disciplin nära nog enväldig och dessutom - till den förnämsta repre-
sentanten för kyrkotukten. Den utöfvade visserligen denna kontrollerande myndighet
såsom ett utvidgadt kollegium, hvari äfven lekmän, de s. k. »äldste», sutto. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
