Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9 Reformationens nya lyftning i Tyskland; reformationen och det öfriga Europa, 1532–1545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
var det redan tidigare nämnda »konsistoriet». Såsom innehafvare af makten att
bannlysa och såsom kyrkotuktens verkställande organ - ty det utöfvar icke blott
kontroll utan afkunnar jämväl domslut -, utgör det den bärande slutstenen i den
calvinska kyrkobyggningen. Konsistoriets karaktär är visserligen icke någon helt
och hållet andlig; en tillsats af världslig anda är omisskännlig: en världslig ämbets-
man, en syndikus, var till och med ordförande. Men ledningen låg hos det andliga
elementet. För öfrigt hafva vi äfven att betraktade »lekmanna-äldste» såsom repre-
sentanter för den politiska församlingen, den i Geneve härskande aristokratien. Ty
de framgingo ur det »lilla rådets» val, hvilket råd - ej utan att förut hafva inhemtat
prästernas yttrande - utvalde dem ur de tre olika råden. Af »församlingsprincipen»
förmärktes sålunda ringa spår, om den också tog sig präktigt ut på papperet. Ty i
teorien ståtade församlingen såsom innehafvare af den kyrkliga suveräniteten.
Den som lät förleda sig af denna skylt fann likväl blott en institution, som
fullständigt behärskades af hierarkiens ande.
Vida starkare än i kyrkans inre förhållanden måste emellertid den hierarkiska
tendensen enligt sin natur göra sig gällande utåt.
Äfven här är teorien i så måtto oskyldig, som Galvin i början bestämmer för-
hållandet mellan stat och kyrka i närmaste anslutning till Luther: de bägge myndig-
heterna hållas skarpt isär, med eftertryck erkännes statens själfständiga - gudomliga -
rätt, och betonas lydnadsplikten äfven mot en öfverhet, som trampar rätten under
fötterna. Men den här uppdragna gränslinien har blott tillkommit för att öfverskridas.
Den intima förbindelse, hvari bägge institutionerna till följd af sin uppgift blifva
försatta, en så nära förening som mellan kropp och själ, gör det omöjligt att skilja
mellan deras sfärer. Statens omedelbara område utgör visserligen endast det yttre
lifvets krets. Emellertid, trots denna äkta medeltida definition af statsideen, tillägges
å andra sidan staten såsom dess högsta och sista uppgift en religiös mission: befräm-
jandet af Guds rike, deltagandet i arbetet för »Guds namns förhärligande». Med
detta, låt vara endast medelbara syftemål är emellertid utan vidare statens under-
ordnande under kyrkan afgjordt. Ty då staten på det religiösa lifvets område ej eger
någon själfständig rätt, måste den i fråga om de högsta frågor, som gifvas äfven för
den, rätta sig efter kyrkans föreskrifter och låta inspirera sig af henne. Den heliga
skrift, hvars uttolkning hör kyrkan till, är gällande lag för staten!
Calvins kyrka har genom den religiösa uppgift, som den påbördat staten, gjort
denna sig underdånig: må staten vid sidan häraf alltjämt förvalta sina världsliga
åligganden, dessa äro endast af underordnad vikt för den själf; högsta budet är för
staten plikten mot Gud samt Guds ära.
Häraf följer som konsekvenser allt, som vi tidigare framhäft: den kyrkliga sede-
tuktens obetingade understödjande från statens sida, utöfvandet i den kyrkliga rigoris-
mens anda af statens egen straffande myndighet, värnandet af kyrkoläran, bestraffandet
af kätteriet som en statsförbrytelse - häraf öfver hufvud taget denna stat, som är en
kyrkans befästa borg!
Genom danandet af denna skapelse hade reformatorn i Geneve lyckats åstadkomma,
hvad Zwingli i Zurich ej mäktat: Gudsstaten hade här blifvit verklighet; endast en
är herre i Geneve: Gud eller - den, hvilken i egenskap af den gudomliga viljans
uttolkare var Guds ställföreträdare, magister Calvin, som i sin person förenade den
gammaltestamentlige profeten, evangelii tjenare, den asketiskt stränge sededomaren,
den öfvertygade hierarken och den republikanske politikern.
Den medeltida hierarkiens skarpaste motståndare, hvilken i afseende på kyrkliga
ceremonier och minsta yttre ting icke fördrog någonting, som erinrade om den gamla
romerska surdegen, har här på evangelisk grund skapat en ny hierarki: hvad som
vi se, är medeltid, hård, oförmildrad medeltid - kräfd i den kristliga sedens namn.
Och det är denne fransman, som vi räkna till reformatorernas antal?
Med all rätt! Hvad som ledt honom in på afvägar från evangelium och som nu
visserligen förlänat hans verk icke blott en säregen prägel utan äfven grumlat det-
samma - det var i alla fall blott hans brinnande nitäskan för reformationen, hvars
frukter han icke nog hastigt kunde bringa till mognad. Främjandet och utbredandet
af evangelium och därmed befordrandet af »Guds ära» fyllde helt hans lif. Med stor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
