Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
som var beredd att understödja de evangeliska ständerna i Böhmen. Generalstaterna
kunde icke inlåta sig på så vidtutseende planer, emedan de själfva genom motsatsen
mellan tvenne religiösa partier, gomaristerna och arminianerna, voro upphetsade och
söndrade. Bakom dessa religiösa partier stodo emellertid äfven två af politisk
natur: det ena, som leddes af rådspensionären af Holland, Olden-Barnevelt, ville
upprätthålla stadspatriciernas öfversikt inom staternas regering, det andra utgjordes
af huset Oraniens anhängare. Det sistnämnda vann öfverhand och med det de
strängt calvinistiskt sinnade gomaristerna, sedan Olden-Barnevelt tagits till fånga
och afrättats (1619). Venedig förhöll sig tämligen kyligt gentemot Savoyens inställ-
samma politik, tills det uppskrämdes ur sitt lugn genom upptäckten af Jacques
Pierres sammansvärjning i april 1618. Ett band af franska, holländska och andra
soldenärer, som ströfvade omkring under väntan på sysselsättning, hade nämligen
uppgjort planen att intaga arsenalen och dogepalatset och hålla stadens centrum så
länge besatt, att hertig Ossunas - den spanske vice-konungen af Neapel - skepp
skulle hinna fram för att sedan sätta sig i besittning af Venedig. Den rättegång,
som föranleddes af upptäckten af denna sammansvärjning, lemnade intet tvifvel öfrigt,
att Ossufia haft sitt finger med i spelet. Bortsåg man också från företagets äfven-
tyrlighet, så kvarstod dock alltjämt det faktum, att spanska skepp hade velat rubba
det herravälde öfver mare adriaticum, hvarpå Venedig för egen del gjorde anspråk.
Republikens oafhängighet, ja, mer än så, dess egen existens var föremål för
ett fruktansvärd! anslag. Nu blef det af största vikt för densamma att hålla
Spaniens fiender i stridbart skick. Den betalade därför redan i juni 3,000 dukater
till Savoyen för de mansfeldska truppernas räkning. Mansfeld stod med dem i Bern
och öfvertalade hertigen af Savoyen att ställa sin visserligen föga betydande men
likväl ej värdelösa krigsmakt till unionens förfogande. I Heidelberg framlade han
det förslaget, att man vid nästa val skulle ställa kejsarvärdigheten i utsikt för hertigen
till tack för hans hjälp.
Böhmen och dynastien Habsburg befunno sig sedan månader i krigstillstånd. Den
sjuke kejsarens verksamhet var därunder af föga betydelse. Regeringen låg i händerna
på Ferdinand af Inre Österrike eller snarare på hans minister, friherre Johan Ulrik
von Eggenberg. Denne, som var född 1568, hade öfvergifvit den evangeliska tron,
som hans fader omfattade, emedan han iakttagit, att katolikernas och det påfliga
partiets makt var stadd i tillväxt vid hofvet i Inre Österrike. För honom gick allt
ut på att vinna makt och rikedom, en egenskap, som på kejsar Fredrik III:s tid
bragt hans familj till en inflytelserik höjd. Johan Ulrik stod äfven personligen
hertigen nära, hvars politiska åskådning han delade. Det stod klart för honom, att
Böhmen med vapenmakt måste eröfras. Man försökte därför att med hjälp från
Spanien och påfven få en här till stånd. Denna nådde sommaren 1618 en numerär
af 14,000 man och erhöll i grefven af Bouquoy, hvilken ärkehertig Albert sände från
Nederlanden, en skicklig och bepröfvad befälhafvare. De böhmiska trupperna upp-
gingo till samma antal och lade sig utmed gränspassen. I oktober ryckte Mansfeld
in i Böhmen. Han blef formellt utnämnd af de böhmiska direktorerna men aflönades
af Savoyen.
Under alla dessa förhandlingar förutsattes af diplomaterna, att Kur-Pfalz, hvilket
Böhmen nu hade så mycket att tacka för, skulle som ett slags skadeersättning erhålla
detta lands konungakrona. Denna plan har ju också kommit till utförande men med
otillräckliga medel. Redan det var en svår desillusion för alla medintresserade, att
konung Jakob af England gentemot sin mågs anspråk på Böhmens krona förhöll
sig fullständigt afböjande. Republiken Venedig, hvars politiska makt till följd af
öfvermåttet af rikedom och de börsaristokratiska synpunkternas öfvervikt sedan 1400-
talet var stadd i ständigt aftagande, insåg ej, att i detta ögonblick mycket mera skulle
kunna uträttas medelst några 100,000 dukater än eljes genom uppbåd af stora här-
massor. Den underlät således att gifva hertig Karl Emanuel af Savoyen tillräckligt
understöd och uppmanade honom att af unionen begära ersättning för underhållet
af den mansfeldska truppstyrkan. Denne frambar därför genom Mansfeld den fordran,
att man för dessa och vidare uppoffringar måste jämte kejsarkronan äfven lofva
honom den böhmiska konungakronan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
