Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
»Siegmund Fredrik von Herberstein hörde till den lilla krets af patrioter, hvilka
trots sin icke-katolska trosbekännelse egde Ferdinands förtroende och genom sitt
personliga anseende i verkligheten hade hållit sig oberörda af all partikänsla. Deras
nära förbindelser med den inre-österrikiska linien af Habsburgarne såväl som den
omständigheten, att äfven efter motreformationen från 1598 adeln fortfarande egde
rätt att utöfva den evangeliska tron på sina gods, om den ej därmed väckte upp-
seende, hade hittills afhållit dem från att deltaga i oppositionen mot furstehuset. På
deras motvilja för en fullständig brytning med detta strandade uppenbart också för-
söket att sprida upprorslågan till Inre Österrike. Det för handling hågade partiet
saknade män med makt och inflytande; det kunde därför ingenting uträtta gentemot
den auktoritativa rösten från en trosfrände, hvilken den steierska adeln sedan ett
fjärdedels sekel kände som en väktare öfver dess rättigheter och vårdare af landets
värdighet, för hvilken hela regeringsmaskineriet stod till förfogande, och har med
sina löften och planer blott invaggat det böhmiska upprorets hufvudmän och ledarne
af den pfalziska politiken i bedrägliga förhoppningar. Faran var i alla händelser
öfverhängande; på invånarnes i Inre Österrike hållning berodde den habsburgska
monarkiens öde, och v. Herbersteins förtjenst i detta hänseende var förvisso obestridlig.
Att invånarne i Inre Österrike törhöllo sig passiva under 1619 års uppror, hvartill
just de med hänsyn till Ferdinands motreformation gifvit större anledning än alla
andra land, var för Österrike af större betydelse än Ungerns fasthållande vid den
pragmatiska sanktionen under den stora kejsarinnan Maria Teresias dagar». Ytterligare
några omständigheter bidrogo till att förbättra Ferdinands läge. Först och främst
inföll en svår regnperiod, som gjorde insurgenternas uppehåll utanför Wien särdeles
oangenämt, så mycket mera som soldens uteblifvande verkat nedstämmande på
trupperna. Mot slutet af november kommo ytterligare 7,000 spanska ryttare öfver
Innsbruck till kejsarens hjälp. Grefve von Homonay, en katolsk ungrare, vann en
seger öfver Georg Boczkay, en partigängare i Betlen Gabors tjenst, hvarigenom denne
kände sig hotad. Den 29 i samma månad ryckte han mot Leitha och drog sig inom
kort ännu längre tillbaka. Thurn måste med böhmarne följa efter men stannade,
understödd af Öfre och Nedre Österrikes protestanter, vid gränsen af Mähren. Wien
var fritt. Huset Habsburgs stjärna steg åter.
Ligans furstar hade i Frankfurt am Main öfverenskommit att uppställa en själf-
ständig armé till Ferdinands skydd. Dessutom uppmanade man Spanien att från
Nederlanden infalla i Tyska riket. Maximilian af Bayern öfvertog ledningen af det
katolska försvaret men förbehöll sig »absolut kommando», h vilket icke en gång af
kejsaren finge inskränkas. Häremot erbjöd han sig att utrusta 24,000 man och med
dem bekämpa Ferdinands fiender.
Kurfurst Fredriks af Pfalz kröning till böhmisk konung i Prag (den 4 november
1619) skulle vara signalen till storartade rustningar på mellaneuropeisk mark. Minst
verkan utöfvade den i själfva Böhmen, hvarest konungens bepröfvade, ej alltför
optimistiska rådgifvare genast insågo, hur vansklig ställningen var. Öfverallt verkade
penningbristen förlamande. De flesta af upprorets ledare, särskildt de i hären anställda,
ville under den nya regeringen själfva förtjena penningar. Inom unionen förhindrade
motsatsen mellan calvinister och lutheraner i växande grad hvarje kraftig samverkan.
Kurfurstens af Sachsen hofpredikant förklarade, att katolikerna stodo lutheranerna
vida närmare än calvinisterna; man borde därför ej understödja detta calvinistiska
oväsen i Böhmen. Kostnaderna för rustningen och underhållet af arméerna ställde
sig allt högre. Af unionskassan hade till i mars 1620 205 römermonate utbetalats
utan att man egentligen ännu fört något krig. Också bland katolikerna var det endast
Maximilian af Bayern, som noggrant uppfyllde sina förpliktelser. Hvad som eljes
utlofvats i manskap och penningar, fullgjordes endast i betydligt mindre skala. De
kraf, som ställdes på Spanien, voro större än det kunde motsvara. Likväl begagnade
ärkehertig Albert den spanska krediten för att utrusta 21,000 man och 4,000 ryttare
under Ambrosius Spinola, hvilken armé erhöll order att gå mot Heidelberg. Ersättning
skulle spanjorerna erhålla i Elsass. Man dryftade också planen att öfverlemna Julich
och Cleve åt dem, hvilket skulle hafva stärkt deras ställning gentemot nederländarne.
Det är alltjämt politiska intressen, som hufvudsakligen gifvit upphof till det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
