Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄMMANDE INFLYTELSER. 483
hertigdömet. Men kejsaren beslöt, stödd på ett yttrande af rikshofrådet, att föran-
stalta om båda hertigdömenas indragning och att låta deras styrelse skötas af en
kejserlig kommissarie. Hvarken Karl af Nevers, Spanien eller Savoyen, hvilka senare
ju redan satt sig i besittning af Montferrat, erkände det berättigade i denna anord-
ning. I det öfriga Italien såg man i Spaniens beteende en ny inblandning. Men
betydelse fick detta missnöje först, när man förnam, att Frankrike icke komme att
tåla, att Spanien eller kejsaren satte sig fast i Mantua. För^Richelieu gafs det för
ögonblicket icke något viktigare än att få fast fot i Italien för att förskaffa sig nödiga
stödjepunkter för den kamp mot kejsaren, som han ville gripa sig an med, så snart
han fått fria händer i den inre styrelsen. Krigets hittillsvarande förlopp i Tyskland
hade klargjort för honom, att Frankrike vid stridens afslutande skulle komma i tillfälle
att fälla skiljedomen öfver de stridande partierna och därigenom blifva Europas
främsta makt.
Det var en afgjord seger för Richelieus politik, att konungen tidigt på våren 1629
från Grenoble ryckte öfver passet vid Mont Genévre in i Savoyen och intog fästningen
Casale i Montferrat. Spanien ville icke inlåta sig på kriget i Italien utan lemnade
hertigen af Savoyen i sticket, hvilken fördenskull såg sig nödsakad att sluta allt annat
än ärofulla fördrag med Frankrike.
Alla slags underhandlingar, särskildt Spaniens önskan, att Wallenstein måtte
lemna det en större truppstyrka för kriget i Nederlanden, vidare den polske
konungens begäran om understöd af kejsaren mot Gustaf Adolf, förhindrade det
raska afgörandet af kriget om Mantua. Först i september blef det bestämdt, att det
skulle blifva af och att det skulle utföras så, att Spanien satte sig i besittning af
Montferrat, kejsaren af Mantua.
Under tiden hade den kommission i Wien, hvilken handhaft upphäfvandet af
besittningsrätten öfver de nordtyska stiften och andliga stiftelserna, afslutat sitt arbete.
På grund af detta föreslog den kejsaren utfärdandet af en förordning, det s. k. resti-
tutionsediktet, som han den 6 mars 1629 undertecknade. Häri uppoffrade Ferdinand
till förmån för katolska och jesuitiska ändamål utöfvandet af sina kejserliga rättig-
heter i betydelsen af centraliserad riksförvaltning. Ediktet bestämde, att de kloster
och andliga stiftelser, som icke voro riksomedelbara och förblifvit katolska intill
Passaufördraget, åter skulle öfverlemnas till katolikerna och att detsamma skulle öfvergå
äfven de riksomedelbara stift, hvilka protestanterna efter religionsfreden i Augsburg
bemäktigat sig. Därmed var dörren öppnad för katolskt förvärfsbegär. Den sista
möjligheten att under habsburgsk spira grundlägga en tysk stat med lika laglig rätt
för båda bekännelserna var förbi. Endast genom erkännandet af toleransprincipen
och med tillhjälp af Wallensteins starka armé, - för hvilken fältherre riklig ersättning
skulle hafva funnits -, hade det stora målet måhända uppnåtts. En Ferdinand II
kunde naturligtvis ej nå det.
Restitutionsediktet var för öfrigt icke egnadt att bringa ens någon ensidig ord-
ning i de förvirrade förhållandena i Nordtyskland. Bland kejsarens anhängare
funnos olika aspiranter på rika biskopsstift. Ej heller Sydtyskland blef fritt från
restitutioner. Ensamt i Wiirttemberg lära fjorton ansenliga områden hafva från protes-
tantiska händer kommit i katolska. Men i Nordtyskland hade i april 1630 redan tretton
kloster på detta sätt förändrats, och för ytterligare 37 förberedde restitutionskommis-
sionen förslag. Det var mycket uppbyggligt att bevittna, hur vid dessa procedurer
de gamla och nya ordnarne kommo i delo med hvarandra och huru man från katolsk
sida förevitade jesuiterna lystnad efter gods och penningar. Om kejsaren med ett
penndrag förklarat dessa områden af riksstånds natur för herrelösa rikslån, så skulle
han genom fördelningen och bortskänkandet af dem hafva förskaffat sig ett icke obe-
tydligt parti af de rikaste och förnämste furstarne utan att i minsta mån göra våld
på sina katolska tänkesätt.
Men han behöfde Wallenstein, och likvisst lät han honom falla. Icke med ens;
det dröjde ett år, innan man ansatte honom så hårdt. Ombuden vid ligans för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
