Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SVENSK-FRANSKA KRIGET.
511
en fransk. Men hvad hjälpte det; genom sitt inträde i fransk tjenst ställde han sig
och därmed sin här till den franske konungens disposition.
Med fördraget i Saint Germain begynner det skede af trettioåriga kriget, som
kallas det fransk-svenska. Därunder kämpade man på två, emellanåt på till och
med tre krigsskådeplatser. I norr stod kurfursten af Sachsen midtemot svenskarne
under Baner, hvilken redan ånyo upprättat sitt högkvarter i Magdeburg. Trots sin
numeriska öfverlägsenhet förmådde icke kurfursten gifva fälttåget en för sig gynn-
sam vändning. Han drefs tvärtom genom motståndarens taktik vid Wittstock i
Mark ur en lyckligt vald ställning och tvangs till en drabbning, som slutade med
ett fruktansvärd! nederlag (den 4 oktober 1636). Sachsarne och de kejserlige
förlorade 11,000 man, ungefär en tredjedel af sin styrka, och de kejserlige dessutom
Scen ur slaget vid Nördlingen.
Kopparstick i Allgemeine Schaubuhne
der Welt, Frankfurt a. M. 1701.
flere tusen man i fångar. I södra Tyskland kämpade de kejserlige och bayrarne
under Gallas och Götz utan synnerlig framgång, ehuruväl den fromme Ferdinand
utan skrupler dragit 8,000 kosacker in i Tyska riket. Deras verksamhet inskränkte
sig till att ödelägga allt, hvad förhärjas kunde, och med djurisk grymhet ned-
slå allt motstånd. Då de dessutom pockade på hög sold, sökte kejsaren fortast
möjligt åter blifva dem kvitt. En del lyckades taga sig hem. Största delen däremot
dukade under för böndernas raseri, hvilka öfverföllo dem på återvägen.
Under sitt sista lefnadsår hade Ferdinand åtminstone den tillfredsställelsen, att
kurfurstedagen i Regensburg valde hans son till romersk konung (22 december
1636). Kort efter sin återkomst till Wien afled han den 15 februari 1637. Med
honom bortrycktes en af de minst begåfvade medlemmarne af hans hus, och likväl
har Habsburg honom att tacka för monarkiens vidmakthållande. Hans främsta
karaktärsdrag var det lugn, som han bibehöll till och med i de svåraste situationer. En
sällsynt djup och äkta fromhet framkallade hos honom en känslostämning, som
aldrig ett ögonblick bragte honom att tvifla på att han endast hade att utföra Guds
planer. Råkade han i villrådighet om hvarthän dessa syftade, underkastade han
sig hela dagar i ända de hårdaste botöfningar och ifrigaste böner, tills han trodde sig hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
