Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
vunnit klarhet, Han drog sig ibland äfven på några dagar undan till någon vall-
färdsort, i synnerhet till Mariazell, där han kände sig vara närmast sin Gud. Han
skulle knappast endast »på grund af politiska intressen» så energiskt bekämpat alla
försök att gifva sina land den federativa författning, som deras ständer begärde,
om icke den oupplösliga förbindelsen förefunnits mellan politisk och konfessionell
autonomi. Därmed inledde han, om än ej fullt medvetet, den centralistiska rikt-
ningen i den österrikiska regeringen och utförde på samma gång de jesuitiska tendenserna,
hvilka sammanlänkade den katolska kyrkans öde i Tyskland med huset Habsburgs,
till och med då, när den påfliga politiken intog en fientlig hållning. Lika starkt som Ferdi-
nands regering utvecklat sig utåt, lika svag var den dock i det inre. Den grundval, hvilken
under krigets första skede genom ständerrevolutionens kufvande vunnits för skapandet
af en författning, som afsåg att stärka kronan, förstod han icke att begagna sig af.
Till hans ursäkt måste likväl påpekas, att de alltjämt betungande krigsbördorna togo
i anspråk ämbetsmännens hela arbetskraft i och iför anskaffande af penningar. Icke
desto mindre skulle hvarje regent ined något sinne för ekonomiska förhållanden icke
hafva försummat att också öka sina tillgångar, hvaremot hans ursinniga, man kan säga
tanklösa frikostighet gjorde honom till föremål för exploatering från dessa adelsfa-
miljers sida, hvilka spelat alla inflytelserika platser vid hofvet öfver i sina händer
och nu på bekostnad af den utarmade staten i omätlig grad ökade sin rikedom.
Ferdinand III har ofta nog tagit sig för att göra slut på detta system. Men han
var uppfylld af alltför stor pietet för sin fader, för att han någonsin skulle vågat
ingripa energiskt. Han ansåg för sin första plikt, sedan han den 15 februari 1637
tillträdt sin regering och från ett krigsråd i Regensburg vändt hem till Wien, att
bringa reda i sitt eget hus och nedpressa omkostnaderna för sin hofhållning, hvilka
hittills vanligen uppgått till öfver en million gulden om året, till 394,000 gulden.
Kriget fullföljdes under hans regering på samma sätt som hittills och ej utan fram-
gång. Den bayerske generalen Johan von Werth, hvilken från simpel kyrassier
genom mod och tapperhet svingat sig upp till öfverste, förstod att med ringa medel
utföra rytterischocker och öfverfall, hvilka, i synnerhet när Werth från Belgien gjorde
en frammarsch mot Frankrike, åstadkommo icke ringa förskräckelse i Paris. Hertig
Bernhard hade svårt att reda sig mot den kejserlige fältmarskalken Merci i Lothringen.
Kejsaren sände furst Piccolomini till Rhenarmeen såsom dess öfverbefälhafvare.
Bernhard af Weimar öfvergick likväl Rhen med 12,000 man, och om han också
icke så länge kunde försvara högra stranden, intog han dock åter en mäktig position.
Hans plan synes hafva gått ut på att bringa en samverkan till stånd med Baner, hvilken
under försvaret af de svenska positionerna i norra Tyskland utvecklade utomordentlig
skicklighet. Året 1637 medförde en svår förlust för de evangeliske i Tyskland,
därigenom att landtgrefven Georg af Hessen-Kassel dog i förtid. Om han också
aldrig öfvat något väsentligt inflytande på händelsernas förlopp, så låg tyngdpunkten
af hans personlighet i den karaktärsfasthet, som aldrig, icke ens i minsta mån kom
honom att vackla i sin partiställning.
En viktig förändring inträffade under Ferdinand II:s sista lefnadsår, hvad beträffar
de tyska furstehusens eganderätt, i det att den pommerska frågan, efter den siste
hertigens, Bogislaws, död, måste afgöras. Härpå berodde, utan att man då hade någon
aning därom; uppbyggandet af den nordtyska framtidsstaten: kampen om Pommern
var kampen om tillvaron för huset Hohenzollerns politiska storhet. Om den store
kurfursten tillträdt sin regering redan under Bernhards af Weimar sista år, så skulle
förhållandena på den norra och på den södra krigsskådeplatsen måhända gestaltat
sig annorlunda, men Bernhard af Weimar dog den 18 juli 1639 i striderna om
Breisach, hvilka utkämpades med den mest fruktansvärda vildhet.
Richelieu utnämnde till befälhafvare öfver den weimarianska hären schweizaren
general Franz von Erlach. Denne lyckades med ett visst öfverskridande af sina
rättigheter, i det han tillgrep den aflidne hertigens personliga tillgångar, förhindra
upplösningen af regementena och deras särskiljande från hvarandra. Officerarne
begärde, att de genom ett liknande fördrag skulle ställas i samma förhållande till
Frankrike som hertig Bernhard. De franska trupperna, hvilka vid weimarianernas
sida redan kämpat i Elsass och Lothringen, slodo nu under befäl af grefve Guébriant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
