Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
fredsförhandlingarne, hvilkas början faller under året 1642. Första impulsen därtill
hade nyligen gifvits af riksdagen, som inkallat en deputationsdag till Frankfurt am
Main för att öfverlägga om de frågor, hvilka mest berörde de tyska ständerna. Men
man stötte inom kort åter på de gamla motsatserna, hvilka icke kunde kringgås
medelst diplomatiska talesätt, utan slutligen måste lösas i enlighet med sin natur.
Å de främmande makternas sida, hvilka deltogo i kriget, fann man naturligtvis intet
skäl föreligga för att upphöra med krigstillståndet i Tyskland, emedan kejsarens läge
alltjämt försämrades och man kunde draga nytta däraf. Richelieu hade just vid
denna tid med framgång besegrat den opposition, som oaflåtligt motverkade honom
vid hofvet. Han menade nu, att Frankrike skulle varaktigt kunna behålla Elsass,
som han då höll besatt och fullständigt hade i sin hand. Till den ändan rekom-
menderade han antagandet af det förslag, som af kejsaren tillställts Ludvig XIII,
att bestämma tidpunkten för underhandlingarnes inledande. Han gick in härpå,
ehuru anbuden från kejsarens sida knappast föreföllo beaktansvärda. Man kom
öfverens om att underhandlingarne skulle öppnas den 25 mars 1642 och att freds-
underhandlarne skulle sammanträda i de westfaliska städerna Osnabruck och Miinster.
Samma medgifvande gjorde svenskarne. De förenade sig likväl med fransmännen i
att ännu så länge fördröja fredsverkets faktiska inledande, tills kejsaren, till följd af
ett nytt nederlag mera medgörligt stämd, ginge in på en acceptabel grundval för
underhandlingarne. Det kom också därhän, och det till och med kort innan Richelieu
genom döden kallades bort från skådeplatsen för sin verksamhet (den 4 december
1642). Precis elfva år, sedan Tilly för första gången mätt sina krafter mot Gustaf
Adolf, tillfogade Torstenson på samma plats, Breitenfelds omnejd, nära Leipzig, den
kejserliga hären under ledning af ärkehertig Leopold Wilhelm och furst Piccolomini
ett fruktansvärd! nederlag. Förgäfves blottställde kejsarens broder sin egen person
med ursinnig tapperhet. Därigenom att vänstra flygeln af hans här blottställdes till
följd af det där uppställda rytteriets flykt, uppstod en fullständig förvirring och upp-
lösning af hela armeen. Hade Guébriant och hans fransmän, i stället för att åter
slå in på sina egna vägar, med Torstenson genast från Breitenfeld ryckt genom
Böhmen fram mot Wien, så skulle kejsaren förmodligen nödgats låta föreskrifva sig
fredsförhandlingarnes grundval af sina motståndare.
Denna gång räddades han af Danmark från den öfverhängande faran. Konung
Kristian underhandlade sedan någon tid tillbaka med Polen och kejsaren i syfte
att i förening med dem tränga svenskarne bort från Öslersjön. Svenskarne fingo
reda härpå, innan Danmark var rustadt och en gemensam fälttågsplan uppgjord. Med
Frankrikes goda minne inföll Torstenson, sedan han afslutat ett vapenstillestånd med
Gallas, i Holstein. Gallas kom först sommaren 1644 och förenade sig i Kiel med en
dansk härstyrka. De nya bundsförvanternas krigsrustningar gåfvo honom, som ännu
hade nederlaget vid Breitenfeld i friskt minne, föga garanti för att ett anfall på
Torstenson, hvilken nu befann sig i ett långt bättre läge, skulle kunna krönas med
framgång. Gallas drog sig därför tillbaka till de kejserliga arflanden, hvarvid han,
utan att invecklas i några allvarsamma drabbningar, förlorade nästan hela sin här.
Han hade ryckt ut med 22,000 man, men återvände med 2,000. Till denna utgång var
väl hans dryckenskap den ej minsta orsaken. Bland alla storskräflare och krigsbussar,
som det långa kriget födde, tor väl Gallas hafva varit den mest komiska figuren.
Under två dagar och en natt, så berättar soldatlegenden, skall han före Wallenstein-
katastrofen i sällskap med Piccolomini hafva suttit i en by i Böhmen. Hvarje half-
timme frambärs en kanna starkt kryddadt vin, och för hvarje gång drucko de båda
hjältarne hvarandra till med den vänliga hälsningen: »Bibe Gallas» - »Bibe Piccolo-
mini»; något vidare yttrades icke.
En gammal fiende, som likväl under de sista åren hållit fred, Georg Rakoczy,
trodde nu, att han på nytt måste göra sig påmint hos dem, hvilka vid de förestående
förhandlingarne komme att göra sig mest gällande. När Torstenson i juni 1642 en
kort tid stod i Mähren, skickade Rakoczy ett sändebud till honom, hvilken ställde i
utsikt hans deltagande i kriget mot kejsaren, så framt man gåfve honom vapen och
penningar. Frankrike vinnlade sig om att för hans räkning hos sultanen utverka
tillstånd att föra krig, och när detta vunnits (i december 1643), manade Rakoczy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
