Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SVENSK-FRANSKA KRIGET. 513
Vi finna så på tysk krigsskådeplats två små franska härar, af hvilka den ena likväl
ej erkände konungen af Frankrike som sin härskare. Utom Frankrike hade också
Sverige, kejsaren och »vinterkonungens» son, hvilken senare kunde räkna på under-
stöd från sin svåger, Karl I af England, försökt att engagera denna armé i sin tjenst.
Men då framför allt kontanta penningar kräfdes, enär hungern blifvit diktator,
segrade den, som hade tillgång till de närmaste kassorna. Af Guébriants armé blef
efter dennes död marskalk Turennes här, hvilken i början af fronde-kriget intog en
ledande ställning. Man kämpade vid Rhen och i Böhmen utan att åstadkomma någon
väsentlig ändring i förhållandena. Äfven vid Elbe och Spree erhöll icke kriget någon
annan karaktär än hittills.
Helt naturligt löpte i Tyskland parallelt med dessa krigiska tilldragelser, hvilka
nästan öfverallt stodo i samband med arméernas vidmakthållande och officerarnes
intressen, allvarliga fredsunderhandlingar, enär kejsaren och riksständerna lärde sig
inse, att alla offer, som de bragte, tillföllo främlingarne. Härvid visade det sig, att
man ännu ej hade öfvervunnit de viktigaste motsatserna, för hvilkas öfvervägande
och lösning kräfdes år. Den mest djupgående var tvifvelsutan skillnaden mellan
den calvinska och den lutherska riktningen, hvilken olikhet var fransmännen alldeles
likgiltig, emedan de endast hade att göra med calvinister, nämligen de s. k. hugenotterna.
Af de tyska katolikerna kunde denna motsättning ständigt utnyttjas i diplomatiskt afse-
ende, enär deras lära icke gjorde någon åtskillnad mellan kättarne. Landtgrefvinnan af
Hessen hade i början närmat sig kejsaren men inom kort åter affallit från honom och
öfvergått till Frankrike, till hvars förmån hon förpliktade sig att till bekämpande af
konungen af Ungern uppställa 10,000 man, i spetsen för hvilka stod den duktige
general Melander (Schwarz). Sedan sommaren 1641 förhandlade man på riksdagen
ända till oktober följande år angående de enskilda ständernas besvär, hvilka ännu
alldeles icke sammanfattats utan inlemnats hvart och ett för sig i skilda aktstycken.
Vid denna tid utkom en högst märkvärdig bok, som ännu en gång lemnade bevis
för nödvändigheten, att teoretiska undersökningar måste föregå hvarje diplomatisk
utredning. Under krigets fortgång hade sådana egendomliga statsrättsliga förhållanden
uppkommit, att man också måste klargöra den frågan, till hvilket slag af statsbild-
ningar det tysk-romerska riket egentligen hörde. En medlem af den lärda familjen
Chemnitz, som kallade sig Hippolytus a Lapide, sannolikt Bogislaus, offentliggjorde
en Dissertatio de ratione status in imperio romano (angående statsrätten i det romerska
riket), hvari han förklarade de flesta rättigheter, som kejsaren förfogade öfver, för
öfvergrepp och däraf drog den slutsatsen, att de tyska furstarne icke hade någon
orsak att för framtiden foga sig i deras utöfvande. Denna bok har gifvit upphof
till en mångsidigt utvecklad statsrättslitteratur, hvari man sysselsatte sig med Tyska
rikets »monstruositet» Därtill gåfvo förhållandena efter fredsslutet tillräcklig anled-
ning. Chemnitz har äfven infört i litteraturen begreppet den tyska »liberteten»,
hvilket af furstar och ständer tolkades olika allt efter hvars och ens behof. Man
stred och bekämpade hvarandra ännu i åratal inom ett rikssystem, hvars natur man
icke begrep, men om hvars nödvändighet man var öfvertygad.
Kriget hade öfvergått till vana. De högsta klasserna i samhället, hvilket då för
tiden måste kallas ett nästan helt och hållet militäriskt, lefde därunder ett härligt
njutningslif, emedan ingen vågade göra motstånd, när de kräfde nödiga medel för
att bestrida sin lyx och sitt öfverdådiga lif. Bortser man från Baners djärfva fälttåg,
som vittna om hans utprägladt strategiska talang, så förmå de militäriska opera-
tionerna under de sista krigsåren icke väcka något vidare intresse. När Baner den
20 maj 1641 dog, efterlemnande en förmögenhet af öfver en million thaler, föreföll
det nästan, som om hela den s. k. svenska armeen, som dock till största delen
bestod af tyskar, skulle upplösas, i det att hvar och en af generalerna och öfver-
starne inledde särskilda underhandlingar i afsikt att förvärfva sig stora godtgörelse-
summor. Till slut utnämndes likväl general Torstenson till Baners efterträdare.
Under hans, Wrangels och Königsmarcks ledning fullföljde därpå svenskarne sina
sista, ärofulla fälttåg i Tyskland. Mer eller mindre påverkade af dessa, försiggingo
Världshistoria IV. 65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
