Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WESTFALISKA FREDEN.
525
Kyrkoplundrare brännas.
Kopparstick af Callot i Les miséres et
les malheurs de la guerre, Paris 1633.
skola. Canitz och Besser i Berlin, Hereus i Wien upptogo det af Kristian Weise med
framgång påbörjade sträfvandet efter naturlighet. Men tyvärr saknade de talang, hvar-
för de icke gjorde något betydande intryck. Schlesierna lyckades bättre härmed,
redan i den första s. k. schlesiska skolan, som Martin Opitz von Boberfeld grundat.
Han gjorde först ett försök att framställa lagarne för den tyska diktkonsten och rensade
det tyska språket, så långt han kunde, från främmande låneord, rekommenderade efter-
bildandet af antika versformer med begagnande af en stafvelseräkning, hvilken ännu
i dag i diktkonsten skiljer medeltidstyskan från den moderna tyskan. Af kortvarigare
betydelse var hans distinktioner angående dramat, i det han i sin Poeterei (poetik)
påstår, att i tragedien endast furstliga eller kungliga personer uppträda, i komedien
däremot folk af lägre stånd. Tragedien handlar om »död, förtviflan, fader- och
barnamord, brand, blodskam, krig och uppror, klagan, gråt och suckar. Komedien där-
emot handlar om bröllop, gästabud, lekar, tjenares bedrägeri och skurkstreck, skräf-
lande landsknektar, älskog, ungdomligt lättsinne, gubbaktig girighet, koppleri och om
sådana saker, som dagligen inträffa bland hvardägligt folk». Det vore ett brott mot
diktkonstens regler, när man sammanförde potentater, kejsare och konungar med van-
liga dödlige. Utom Opitz har äfven Andreas Gryphius företagit sig att särskilja de olika
dramatiska formerna. Hans förebild var Seneca. Han har därför också inlagt kören,
hvilken han kallar Reigen, i sorgespelet. De skilda delarne af ett drama kallar
han »afhandlingar», hvarmed hans tragediers natur mycket bra karakteriseras. Med
afseende på motiven begränsar han sig nästan uteslutande till gamla tidens historia,
och här blir han nästan alltid eklektikter, medan hans ej obetydliga skaldeindividua-
litet kommer fram i lustspelen. Så t. ex. i Horribilisribifax, hvari de folkelement
karakteriseras, hvilka då för tiden i synnerhet måste locka konstnärligt begåfvade
iakttagare att återgifva på scenen: landsknektstyper, skräflare och allsköns rotvälska
rådbråkande pratmakare. Väl träffade äro i synnerhet kapten Horribilisribifax von
Donnerkeil und Wiisthausen och kapten Daradiridatumtarides Wiridbrecher von Tau-
sendmord. Den förstnämnde tilltalar den andre sålunda: »Och om du också flydde
undan för mig ända in i himmelen och redan sutte på Stora Björns vänstra fot, så skulle
jag likafullt få tag på dig med högra sporrlädret och slunga dig med två fingrar ned
i berget Etna». Hvarpå Daradiridatumtarides svarar: »Gardez-vous, follastreau! Menar
du, att jag flytt för dig? Och om du också vore den store Carols broder, den store
Roland själf och utfört flera stordåd än Scanderbeck, ja om du krupit in i Tamer-
lans hud, skulle du likväl ej injaga någon fruktan hos mig». Mest, lefvande bland
Gryphius’ arbeten är »den älskade Törnrosa», en allmogepjes på schlesisk dialekt.
Äfventyrsromanen nådde sin höjdpunkt i Grimmelshausens mest betydande arbete,
»Den äfventyrlige Simplicius Simplicissimus», som visserligen utkom först 1669. Den
är en berättelse, full af lefnadsfriskhet, lifssanning och af högt kulturhistoriskt värde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
