Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54.2 M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
Statsrådet, som var samman;
herrar, egde vid sidan af rådet
främmande trupper, allt i strid
underhålla dessa utländingar -
att af landets högsta ämbetsmän och förnämaste
- consulta - endast skenbar makt.
Just detta grämde nederländarne djupt. Icke nog med att deras härskare var en
främling, som betedde sig endast som spanjor, som icke förstod dem och som de
icke förstodo - äfven sin regering sågo de öfverlemnad åt främlingar och stödd af’
med deras författnings anda och bokstaf. För att
i synnerhet spanjorerna voro djupt hatade af dem -
måste de erlägga tunga skatter. Bland de talrika hemliga protestanterna gjorde därpå,
i stället för den fridsamma lutneranismen, calvinismens stridbara anda allt större
framsteg. De förnäme, hvilka af den nye konungen sågo sig till förmån för span-
jorerna undanträngda från de höga poster, som de intagit under hans fader, under-
blåste ifrigt missnöjet.
I spetsen för dem stod Wilhelm af Nassau, hvilken egde rika gods i Neder-
landen och genom arf var innehafvare af det suveräna sydfranska furstendömet Oranien.
Född 1553, hade den brådmogne, kallt beräknande och mycket förfarne ynglingen,
som under en alltid lika vänlig yla dolde en brinnande äregirighet, användts af
kejsaren i höga politiska och militära ämbeten. Men Filip hade lemnat honom utanför
det nederländska statsrådet. På samma sätt gick det segraren vid Gravelingen, grefve
Lamoral af Egmont, en rytterigeneral af eldigt niod, men af naiv läggning och
därför en dålig politiker, hvilken icke förstod att genomskåda den sluge Oraniern och,
intet anande, anslöt sig till honom i akt och mening att bekämpa Granvella, hvilken
ensam, som Egmont falskeligen trodde, undanhölle honom och hela högadeln öfver
hufvud det inflytande på regeringen, som tillkom dem. Men Oraniern däremot hade
för afsikt att omstörta hela den enväldiga och prästerliga styrelse, som spanjorerna
inrättat i Nederlanden. Till det yttre slöt sig han, som var född af lutherska
föräldrar, helt till katolikerna, under det; han som sin andra gemål hemförde den
lutherska prinsessan Anna af Sachsen och anknöt vänskapliga förbindelser med de
tyska och franska protestanterna. Under den första perioden af sin politiska verk-
samhet var Wilhelm af Oranien utan tvifvel en ofarlig ränksmidare.
Den allmänna misstämningen stegrades därigenom, att de nederländska biskops-
stolarne ökades från sex till sjutton, hvilket beslut Filip år 1561 i strid med bestäm-
melserna i landslagen genomdref i den dubbla afsikten att förstärka den kyrkliga
disciplinen och kontrollen samt försvaga de världsliga stormännens inflytande. Att
därvid Granvella, den födde innehafvaren af sitt frigrefskap, såsom ärkebiskop af
Mecheln erhöll primatet öfver den nederländska kyrkan och därmed förenade den
högsta andliga myndigheten med den världsliga, gjorde åtgörandet endast mera för-
hatligt och kom det att förefalla ännu mera hotfullt för landets frihet och oafhängighet
samt bevarandet af dess inhemska säregna karaktär.
Flertalet nederländare voro katoliker, men önskade hvarken något religiöst förtryck
i sitt eget land på bekostnad af den personliga frihet, som de älskade högre än allt
annat, eller utåt en katolsk propagandapolitik på bekostnad af sitt hemlands
fredliga utveckling och skatteförmåga. Å andra sidan växte likväl alltjämt protestan-
ternas antal. Från Geneve kommo calvinska predikanter, från England och Frank-
rike talrika reformerte, hvilka grundade sig nya hem i de nederländska städerna,
först och främst Antwerpen. De första calvinska församlingarne bildades och sam-
manslöto sig till hemliga synoder, men också offentligt till kyrkliga föreningar. Ståt-
hållarne i provinserna och de lägre ämbetsmännen, som alla voro nederländare, läto
dem merendels vara i fred.
Modigare genom den allmänna oppositionen knöto Oraniern och Egmont äfven
grefve Horn, Nederlandens amiral, till sitt förbund. Denne var en uppbrusande
häftig, personligen föga betydande adelsman, men inflytelserik på grund af sin gamla
och högt ansedda familj. Då deras petition till konungen om Granvellas aflägsnande
icke ledde till något resultat, höllo sig de tre demonstrativt borta från statsrådets
sammankomster och fordrade enträget inkallandet af generalstaterna, om hvilkas
ifriga understöd de voro förvissade. Så var kriget öppet förklaradt mellan den ledande
ministern och högadeln, på hvars sida dessutom hela folket stod.
Regentinnan gick likaledes öfver till dem. Man hade lyckats öfvertyga henne, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
