Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
636 M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
Samt Sulpices kongregationer, som vid denna tid grundades af kardinal Berulle och
likatänkande andlige, ökade bildningen bland prästerskapet och upprättade efter
tridentinska mötets anvisningar seminarier för unga prästers undervisning. St. Maurs
omdanade benediktinerkongregation gaf upphof till den diplomatiska och paleografiska
hjälpvetenskapen och skapade därmed en grundlig och tillförlitlig historieforskning.
Richelieu har öfverallt verkat befrämjande och uppmuntrande. Men i gengäld öfvade
han den strängaste uppsikt öfver kyrkan. Denna föreföll nu att vara en del af den
kungliga förvaltningen. Och så snart den uppväckte folkets missnöje, måste detta i
sista hand åter rikta sig mot konungadömet.
Richelieu själf förskaffade sig alla yttre tecken af furstlig makt. Ett af honom
besoldadt garde, ett stort antal unga ädlingar, omgåfvo och skyddade hans person,
till och med i kungliga slottet. Hans palats - Palais Cardinal, det senare Palais
Royal - var mera glänsande, mer konstnärligt utsmyckadt och mer uppfylldt af
statsmän, officerare, supplikanter, konstnärer och skriftställare än Louvren, där den
människoskygge, grubblande och tråkige konungen residerade. Kardinalen såg ogärna,
att man med någon anhållan vände sig till konungen och ej till honom. Han egde
en årsinkomst af 3 millioner livrés - motsvarande 19 millioner francs i nuvarande
penningvärde. Det var en stor härskares civillista.
Men det var icke blott på det politiska utan också på det andliga området, som
Richelieu förstod att lägga grunden till Frankrikes öfverlägsenhet. Själf uppfylld af intresse
för och insikt i produktivt andligt arbete, ville han på ett glänsande vis utveckla detta.
Franskan skulle i stället för latinet blifva den civiliserade världens allmänna språk.
För att göra det skickadt därtill, för att rena och polera det grundade han 1635 Franska
akademien, hvars uppgift skulle vara att utveckla och noggrant bestämma språkformen
och därjämte meddela grunderna för retorik och poetik - allt för statens bäsia. För-
visso har detta af statsmakten upprättade litterära ämbetsverk verkat eggande och
uppmuntrande på den franska litteraturen och samtidigt förlänat den franska prosan
en aldrig öfverträffad polityr, korrekthet och elegans. Men det har också förkväft
all ursprunglighet och egenart och omöjliggjort hvarje uttryck af djup och själfständig
känsla. I stället för den friska, geniala, folkliga kraft, som sprudlar fram i 1500-talets
franska litteratur, trädde den s. k. »klassiska» periodens väluppfostrade och formellt
bildade schablonmässighet.
Allt antog en aristokratisk hofmannaton. Redan under Henrik IV:s sista år upp-
stod den första af dessa »salonger», som under de följande 200 åren skulle öfva
bestämmande inflytande på litteraturen och umgängeslifvet: markisinnans de Ram-
bouillet, där vid sidan af förnäma herrar, som gjorde anspråk på att vara litterärt
intresserade, och högvälborna kvinnliga »preciöser», som voro deras själsfränder,
framstående skriftställare infunno sig och för första gången framträdde som börds-
aristokraternas gelikar. Jämväl från salongerna vann den högre societetens smakfulla,
sirliga men ytliga ton insteg i litteraturen. I den litterära cirkel, som Richelieu
brukade samla omkring sig i sitt palats, framträdde, jämte många andra, den store
dramatikern Pierre Corneille och skriftställaren Voiture. Den senare var genom sina
fina och eleganta »bref» ett mönster af den naturvidriga sirlighet och det galanteri,
som rådde i dessa salonger, och af den retorik, som uteslutande afsåg formell fulländ-
ning och som i Richelieus »patent» till upprättandet af Franska akademien förefaller
vara litteraturens och vältalighetens egentliga syftemål.
Efter Malherbes förebild påtrycktes äfven diktkonsten en prägel af behag, finhet,
polityr och sirlighet Med denna följde olyckligtvis allsköns onatur och konventionalism.
Hvad som för den nyktra prosan utgjorde en förtjenst hos det på grund af statens
åtgöranden förskönade språket, blef en svår hämsko för diktarfantasiens och skapar-
kraftens fria lek. Alla skalderna under Richelieus tid äro också högst obetydliga med
undantag af de dramatiska. Ty teatern har i Frankrike aldrig intagit en så hög
rang som då. Öfverallt spelades »komedi», alla åldrar voro lika intresserade, i slott
som koja. De offentliga skådebanorna bjödo ej längre det lägre folket plumpa skåde-
spel, utan gåfvo medelklassen och de högre klasserna ren och ädel konst. Men till
förmån för de sirligt aristokratiska åsikterna gick man i fråga om denna »renhet»
alldeles för långt. Parollen gaf den store kardinalen själf, när han uttalade sig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
