Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RICHELIEU. 637
förmån för de antika förebilder, som så föga passade för 1600-talets Frankrike,
och till och med för Aristoteles’ berömda »tre enheter». Hans vilja var lag, i
litteraturen likaväl som i politiken. Det franska dramats »klassicitet» var för
två sekel afgjord och på samma gång, i underbar motsats därtill, den styfva
moderniteten i den dramatiska konversationstonen och det likformiga versmåttet. Det
Tar omöjligt att låta känslans verkliga röst komma fram bland teaterhjältar, hvilka
som greker, romare och asiater tilltalade hvarandra som »madame» och »monsieur»
och förhandlade med hvarandra på salongernas sirligaste språk. Och lika omöjligt
var det att i de tre enheternas trånga skrankor pressa in verkligt dramatiskt lif.
På denna förtviflade uppgift förliste till och med Pierre Gorneilles geni, en diktare
af ett djärft och kraftigt kynne, otvetydig dramatisk begåfning och fint omdöme,
hvilken emellertid till sist, äfven han, blef ett offer för uppfattningens och språkets
symmetri och föll in i förkonstling och ett kallt retoriskt maner.
Midt i denna värld af tvång och förkonstling fanns ingen plats för en så oaf-
hängig, själfständig tänkare som den store filosofen René Descartes (1596-1650).
Vid sidan af sina oafbrutna studier hade han i holländsk och kejserlig krigstjenst
härdat kropp och själ och under vidsträckta resor skaffat sig mångsidig bildning.
För att utarbeta sina filosofiska och fysikaliska skrifter, som han länge öfvertänkt’
drog han sig tillbaka till de fria Nederlanden. Liksom så många samtida hade
denne djärfve tänkare gripits af det dåtida vetandets stora bristfällighet och otillför-
litlighet. Men han tog icke som Montaigne, Charron och många andra sin tillflykt
till ofruktbar skepsis, utan vände sig till den inre erfarenheten, till en på denna
hvilande, öfver alla tvifvel höjd princip, på hvars grundval man mäktade uppbygga
-ett fullständigt världssystem och en genomtänkt uppfattning af människorna. Han
fann en sådan i den i medvetandet förefintliga vissheten om varat - »jag tänker,
alltså är jag till». Denna sats har senare blifvit bestridd, men den af Descartes
funna metoden och de af honom formulerade problemen hafva haft varaktig betydelse;
de hafva inledt och banat väg för hela den nyare filosofien. Under den närmast
följande tiden kände sig de ledande andarne djupt gripna och hänförda af hans
proklamation af förnuftets uteslutande herravälde, som innebar ett ovillkorligt afvisande
af all tradition och auktoritet. Man kan säga, att den nyare tidens sätt att tänka
och uppfatta går tillbaka till Descartes. Århundradets förnämste franska metafysiker,
religionsfilosofer och estetiker fortsatte med hänförelse på den af Descartes anvisade
vägen: Pascal, Arnauld, Bossuet, Fénelon, Boileau, Lafontaine, Geulincx och Male-
branche. Men äfven den tyske filosofen Leibniz bygger på hans tänkande,
Descartes var på samma gång en banbrytare på matematikens område. Han är
grundläggaren af den analytiska geometrien, som öfver hufvud taget var den nöd-
vändiga förutsättningen för matematikens fortsatta utveckling. Också läran om ljuset
har detta snille att tacka för sina viktigaste framsteg. Han framställde lagen om Ijus-
strålarnes brytning vid öfvergången från ett medium till ett annat och förberedde
Newtons och Leibniz’ stora upptäckter.
Den samtida franska konsten har ingen Descartes att framvisa. Äfven denna
hugnade Richelieu med sin farliga ynnest, som var egnad att utplåna all ursprung-
lighet. Symmetri., nyktert förstånd, falsk klassicitet.gjorde sig här uteslutande gällande.
Liksom fallet var inom dramat med Corneille, så hemföll inom måleriet åt detta
maner en likaledes af naturen själfständigt anlagd konstnär, utrustad med storartad
uppfattning och stor skaparkraft, Nicolas Poussin. Eustache Lesueur (1617 - 1655),
hvilken var en utmärkt tecknare, af stor uttrycksfullhet, hängaf sig likväl, i stil med
det allmänna maneret, åt en vek idealism, hvaråt han ansåg sig tvungen att skatta
jämväl genom en sorglig, entonigt blek, skugglik kolorit. I ännu större förfall hade
skulptur och byggnadskonst råkat, inpressade som de voro i ett cirkladt, förkonstladt
maner, som karakteriseras af tom, bombastisk prakt.
Ännu aldrig hade Frankrike egt en härskare, som så fullständigt tryckt sin prägel
därpå i alla riktningar och lif sy Urin gar, som Armand du Plessis, kardinal Richelieu.
Politikens, härens, förvaltningens, den andliga och konstnärliga utvecklingens trådar
iöpte samman i denne utomordentlige mans hand. Den 4 december 1642 dukade den
väldige under för sin långvariga bröstsjukdom. Han var borta, men hans verk lefde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
