Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
kungliga rådet, i vidsträcktare mening hofvet. Rådet representerade den byråkratiska
statsabsolutismen, hofvet den exklusiva, förnäma världens absolutism. Versailles var
den glänsande hofstaden, dit allt samlades, som utmärkte sig för börd, rang och
talang och som ville göra lycka. På detta sätt uppstodo högst osunda förhållanden.
Den bildade medelklassen var statens kärna, men den såg sig utesluten från hofvet
och blef det an mer, då efter 1760 tillträde till hofvet förbehölls den gamla
bördsadeln allena. Å ena sidan arbete och förtjenst samt verklig förmåga, å andra sidan
njutning, lättfärdighet och högmod, stort inflytande på tillsättning af ämbetena och
på ärendenas ledning. Allt detta alstrade ett inrotadt hat: det tredje ståndet hatade adel
och präster, det rika och ärevördiga Paris hatade uppkomlingen Versailles.
Landet sönderföll i olika stora och olika ordnade provinser. I spetsen för hvar
och en stod en guvernör, vanligen en man ur den högsta adelns krets; han var
omgifven af mycken glans men egde ringa makt. Hela förvaltningsmyndigheten låg
i händerna på en intendent, nästan alltid en ämbetsman af borgerligt stånd. Under
intendenterna stod en mängd lägre tjenstemän, och sa utbildade sig ett öfverdrifvet
regerande och administrerande, hvarigenom folket vande sig att vänta allt initiativ
från öfverordnades sida. Detta blef af största betydelse för revolutionen. Under
tider af jäsning kunde en verklig förbittring uppstå mot en svag regering, just emedan
hon var svag; och längre fram kunde skräckmännen med lätthet upprätta sitt
regemente på en mark, där en despotisk centralisation undangjort for dem ett
betydande arbete.
Samma förvirring och osäkerhet, som rådde inom förvaltningen, möter inom
rättskipningen. Den hade uppvuxit under århundradens lopp och hade aldrig fått
en enhetlig organisation. Det fanns tre instanser af kungliga domstolar och tre af
feodal karaktär. Ett oändligt antal feodala domstolar funnos, gränserna för deras
verksamhetsområden voro obestämda liksom deras befogenheter, och därtill kom, att
kronan tillät sig godtyckliga ingrepp. Liksom domstolarne voro lagarne talrika. En
verklig rättsordning bestod öfver hufvud ej. Enligt traditionell rätt skulle konungens
makt vara begränsad af korporationer, faktiskt härskade han enväldigt; de kungliga
öfverdomstolarne, parlamenten, ansågo sig ega rätt att utöfva en kontrollerande
myndighet öfver regeringen, i verkligheten bekymrade sig kronan ej därom. Oaflåtligt
ökade anspråk, stödda af makten — sa tedde sig regeringssättet. Grundvalarne för
denna makt bildade ämbetsmännen och haren. Arméen räknade omkring 170,000
man, milisen oberäknad. Den simple soldatens ställning var dålig; officerarne, särskildt
de vid hufvudvapnen anställda, bestodo nästan uteslutande af adelsmän, och deras
befattningar såldes till stor del. Ofta begrepo officerarne ingenting af sitt yrke och
betraktade det blott som en inkomstkälla, medan underofficerarne voro missnöjda
och sågo snedt på dem.
Befolkningen sönderföll i privilegierade och oprivilegierade. De förre voro mer
eller mindre skattefria, de senare skattskyldiga. Grundsatsen var: le peuple de
France est taillable et corvéable å volonté. Till rangen stod det andliga ståndet främst;
det indelades i prästerskap och klosterfolk, i högre och lägre kleresi. Kyrkan
egde ungefär en femtedel af all fast egendom och åtnjöt dessutom från andra
håll betydande inkomster, hvilka i allmänhet voro sa fördelade, att de fingo minst,,
som arbetade mest. Ansedda prelatsysslor och abbotsbefattningar betraktades
egentligen som platser, som skulle bereda adelsmän utkomst. Medlemmarne af det högre
prästerskapet voro i allmänhet foga begåfvade och i religiösa ting likgiltiga, de
bevarade i det yttre en värdig hållning men utmärkte sig ofta nog för frivolitet.
De vistades sa litet som möjligt på de platser, där de borde vara på grund af
sitt ämbete, och lefde för det mesta vid hofvet. De voro feodala godsherrar, som ej
arbetade, men genom tionde och andra afgifter voro de med om att utsuga de
lägre klasserna, och därför ådrogo de sig ock dessas hat. Annorlunda var
förhållandet med de lägre prästerna. De fyllde alla plikter och buro alla
omsorger, som hörde till deras ämbete, de voro illa aflönade, ofta illa behandlade ock
kunde — liksom underofficerarne i arméen — ej befordras till högre befattningar.
Klosterväsendet befann sig på resa utför. Frånsedt dem, som sysslade med
uppfostran, vetenskap eller välgörenhet, lefde munkar och nunnor i okunnighet och slö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
