Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
gatt. Under sommarens lopp återeröfrade svenskarne en stor del af Finland, och
Alexander blef nödsakad att den 17 juni garantera landet fortvaron af dess lagar
och representation. Men nya och smärtsamma förluster drabbade de svenska
vapnen, och i stilleståndet i Olkijoki den 19 november utrymde de svenska trupperna
Finland till Kemi älf. Följande ar inkallade tsaren storhertigdömets fyra stånd till
Borgå. Där bekräftade han den 27 mars 1809 högtidligt dess häfdvunna fri- och
rättigheter: den evangeliska tron, landets grundlagar, de enskildes och ståndens
rättigheter och privilegier. Hans ställning gentemot Napoleon blef härigenom högst
afsevärdt starkare.
Under tiden hade Spanien utvecklat sig till en hämsko på Napoleons hela politik;
han såg sig därför nödsakad skjuta undan planerna på Turkiets delning och
naturligtvis också på Egyptens ocholndiens eröfring, och han blef mera benägen att
utrymma Preussen och Polen. Åtskilligt annat bidrog ytterligare till att göra honom
försiktig; Preussen arbetade sig upp ur sitt förfall, och äfven Österrike slog in på
nya banor. På bada hållen togo regeringarne sin tillflykt till folken, l Preussen
verkade Stein, i Österrike Stadion, i bägge staterna förbättrades förvaltning och
härväsen. Till och med Turkiet började bete sig mera själfständigt. Tyrannen hade
den ovissa känslan af att det började gå utför, att makter uppstodo, som kunde blifva
farliga. Säkert var, att läget försköt sig på det hela; för Napoleon fick förbundet
med Ryssland ökadt värde, hvaremot tsaren såg sig hänvisad till Österrike och
Preussen såsom naturliga bundsförvanter. Själfuppehållelsedriften sammanförde
östmakterna till motstånd mot corsicanen, och i Spanien gingo sakerna sa illa, att konung
Josef måste fly från Madrid.
Knappt hade Napoleon fått kännedom härom, förrän han inbjöd Alexander till
en kongress i Erfurt. För att vinna honom tillkännagaf han i Petersburg, att
fransmännen skulle utrymma Preussen, och begärde, att tsaren skulle göra insaga mot
Österrikes rustningar. Det var nu ej längre Napoleon utan Alexander, som var
Europas skiljedomare, och denne var hågad att draga nytta af sin ställning, låta
Frankrikes krafter förlamas genom händelsernas gång i Spanien, understödja den väpnade
freden i Mellaneuropa och hålla sig själf skadeslös pä Turkiets bekostnad. Till hans
politik hörde ock att till det yttre bevara vänskapen med Napoleon och att till en
lägligare tidpunkt uppskjuta den definitiva brytningen. Med sådana tankar anlände
han den 27 september 1808 till Erfurt.
Napoleon å sin sida hoppades att, om han an ej var sa fruktansvärd som förr,
söka genom sin diplomatiska konst och genom utvecklandet af en fabelaktig ståt
hålla sin ställning uppe. Erfurt blef en fransk stad; Frankrikes bästa regementen
bragte honom militärisk, Rhenförbundsfurstarne liksom Europas högadel och diplomati
politisk hyllning. Paris’ mest framstående skådespelare uppträdde inför de bägge
kejsarne och en parterr af konungar. Den ena festligheten aflöste den andra, och man
aflade till och med ett kort besök i Weimar hos diktarfurstarne Goethe och Wieland.
Till Napoleons harm hade ej kejsar Frans infunnit sig, och Frankrikes och
Rysslands önskningar visade sig oförenliga. Tsaren behöll sina mål fast i sikte, och
Talleyrand, som började ana, att hans herres väg började bära utför, motarbetade
honom i hemlighet. Under sådana omständigheter kunde Napoleon ej mycket vinna
— icke ens ett giftermål med Alexanders syster, som han gärna önskade och för
hvilket han var beredd att göra stora medgifvanden. Resultatet af många samtal
och många uppträden blef ett hemligt förbundsfördrag af den 12 oktober: till
England skulle fredsanbud gemensamt göras, Ryssland erhöll tillåtelse att förvärfva
Moldau och Valakiet; Frankrike förband sig att deltaga i ett rysk-turkiskt krig endast i fall
af österrikisk inblandning; Frankrike fick löfte om understöd af Ryssland, om
Österrike förklarade Frankrike krig; den tyngd, som hvilade på Preussen, skulle lättas, dess
utbetalningar nedsättas till 120 millioner francs och fästningarne vid Oder utrymmas.
Kongressen i Erfurt visade alltså visserligen, att det fransk-ryska förbundet
bestod, men fördelarne däraf voro väsentligen på Rysslands sida, sa mycket mer som
England afböjde fredsanbuden. Märkliga äro dessa dagar, enär de beteckna djupet
af den förödmjukelse, som Rhenförbundets furstar måste underkasta sig. Åt en af
dem skall Napoleon hafva ropat: »Tig Ni, konung af Bayern!» Då konungen af Wiirt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
