Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Den amerikanska demokratiens grundvalar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 P." DARMSTAEDTER, NORDAMERIKAS FÖRENTA STATER.
rätt mycket skilde sig från hvarandra, voro dock en rad af grunddrag gemensamma.
I spetsen för hvarje koloni stod en af konungen utnämnd guvernör. Han var den
kungliga regeringens målsman och öfverbefälhafvare för krigsmakten, han utnämnde
ämbetsmännen, särskildt domarne, inkallade, ajournerade och upplöste landtdagen,
utöfvade benådningsrätt och hade veto mot legislaturens beslut. Guvernören var
sålunda en mycket viktig personlighet i koloniernas lif; han var ett slags engelsk
konung i smått och blef urbilden såväl för guvernörerna i de särskilda amerikanska
staterna som för Förenta staternas president.
Men guvernören var ingen envåldshärskare. Redan 1619, alltså endast tolf år
efter de första engelsmännens landstigning i Jamestown, hade guvernören i Virginia
inkallat en medborgarrepresentation, och äfven i de andra kolonierna erkändes
folkets rätt att välja ombud, som skulle medverka vid lagstiftning och bevillning af
skatter.
Liksom i moderlandet bestod legislaturen i regeln af två hus, af hvilka öfverhuset
(council) utnämndes af guvernören, underhuset framgick ur folkets val. Rösträtten
var alltigenom begränsad och mestadels knuten vid ett bestämdt mått af
grundegendom och vid protestantisk trosbekännelse. Då folkrepresentationens kompetens
icke var noga begränsad, sökte den - återigen efter mönster från hemlandet -
bringa den verkställande makten i allt större beroende af sig, vinna inflytande på
tillsättandet af de viktigaste ämbetsmännen och förvandla den konstitutionella
författningen till en parlamentarisk. Häraf följde beständiga strider mellan legislatur och
guvernör. Dessa strider, som intaga en bred plats i det adertonde århundradets
historia, hafva mycket bidragit till den bittra stämning, som slutligen utmynnade i
affallet från England.
Koloniernas politiska författning stod ännu ett godt stycke ifrån den rena
demokratien. Hvarken i Södern, där guvernören hade en mycket stark ställning och
delade makten med en grupp plantage-egare, eller ens i Nya England kunde det blifva
tal om ett verkligt folkvälde. I Connecticut t. ex. fanns det före revolutionen blott
4,325 röstberättigade på 200,000 invånare, medan numera omkring åtta gånger så
många väljare skulle komma på samma befolkningssiffra. Detta utesluter icke, att
det amerikanska folket hade större del i styrelsen än det engelska; hvarje krets
var företrädd i legislaturen, det fanns hvarken några rotten boroughs med föråldrade
företrädesrättigheter eller några bördsprivilegier. Om man betänker allt detta, om
man besinnar, att folket hade lokalförvaltningen i sin hand, om man erinrar sig
townmeetings och därtill tager i betraktande ett sådant faktum, som att
folkrepresentationen i Rhode Island och Connecticut till och med utsåg den högste ämbetsmannen,
så måste man medgifva, att grundvalarne för den amerikanska demokratien blifvit fast
lagda redan under kolonialtiden.
De engelska kolonierna i Nordamerika hafva ingalunda framgått ur en enhetlig, i
förväg utarbetad kolonisationsplan; de hafva uppstått oberoende af hvarandra och
utvecklat sig hvar på sitt vis; mellan de enskilda kolonierna bestod intet annat
samband än den gemensamma underdånigheten under den britiska kronan. Men
till följd af gemensamma grannskapsintressen och behofvet af skydd mot europeiska folk
och indianer måste en sammanslutning tidigt synas önskvärd, och såväl i Amerika
som i moderlandet framträdde gång efter annan planer på att ena alla kolonierna
eller en del af dem. Redan 1643 förenade sig Nya Englands kolonier i en federation
till gemensamt skydd mot indianer och mot holländare i Nya Nederland. Jakob II
umgicks redan med tanken att enhetligt organisera hela det engelska kolonialriket i
Nordamerika, ehuru utförandet omintetgjordes genom hans fördrifvande från England.
Äfven senare utgingo enhetssträfvanden från England, men de upptogos med misstro
i Amerika; dock förekommo tid efter annan kongresser af delegerade från kolonierna
för att rådpläga öfver en eller annan gemensam angelägenhet. På en sådan
församling af delegerade i Albany 1754 antogs ett af Benjamin Franklin framlagdt
federationsutkast, men såväl de särskilda koloniernas parlament som kronan vägrade
att gifva sin bekräftelse. Visserligen fanns det en anknytning för alla kolonierna icke
blott i det gemensamma språket utan äfven i mångahanda ekonomiska intressen,
men de långa afstånden, den starkt utvecklade lokalpatriotismen, den stora olikheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
