Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Orsakerna till affallet från moderlandet. - 5. Befrielsekriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
England besvarade kongressens beslut med att förklara Massachusetts
upproriskt. Till straff för bojkottandet af britiska varor förbjöds det kolonierna att drifva
handel med andra land än Storbritannien, Irland och Västindien samt att fiska
vid New Foundland. Tillika beslöts det att afsända trupper för att undertrycka
revolutionen med vapenmakt. I Amerika hade det redan kommit till blodsutgjutelse.
I Massachusetts hade efter legislaturens upplösning bildats en revolutionär regering,
som organiserade det väpnade motståndet. Då befälhafvaren för de engelska
trupperna i Boston general Gage sände en liten afdelning till Concord för att uppsnappa
revolutionärernas därvarande vapenförråd, föll det första skottet,vid byn Lexington,
den 19 april 1775. Den britiska truppen kom visserligen fram till Concord men
blef på återvägen angripen af från alla håll tillströmmande milis och förmådde
endast efter svåra förluster taga sig tillbaka till Boston. Härmed hade det krig
börjat, ur hvilket de tretton britiska kolonierna skulle framgå som Nordamerikas
Förenta stater.
5. Befrielsekriget.
Den 10 maj 1775 kom kongressen, i hvilken nu alla de tretton kolonierna hade
ombud, ånyo tillsamman i Philadelphia. Läget var nu väsentligen förändradt genom
det vid Lexington utgjutna blodet. Visserligen kunde flertalet ännu icke förmå sig
till att förklara kolonierna oberoende, men kongressens hela verksamhet gick dock
ut på att grunda en af moderlandet oberoende regering. Kongressen af 1775 skilde
sig högst väsentligt från sina föregångare af 1765 och 1774. Medan dessa inskränkt
sig till att fatta resolutioner och framställa petitioner, ryckte den nya församlingen
till sig hela styrelsemakten, utfärdade lagar och förordningar och drog äfven försorg
om deras verkställighet. Den tog sig för ingenting mindre än att sätta i gång ett
helt nytt statsmaskineri, anknöt underhandlingar med främmande makter, upprättade
här och flotta, utgaf pappersmynt, upptog lån, tillsatte verkställande utskott för
utländska angelägenheter, finanser och krigsväsen - med ett ord: kongressen kände
och skickade sig som den suveräna regeringen öfver ett själfständigt folk.
Kärleken till det gamla England och den angelsaksiska konservatismen fortlefde
dock ännu med sådan styrka i denna revolutionära församling, att den i juli 1775
gjorde ännu ett försök till försoning eller - såsom man uttryckte sig - räckte fram
olivkvisten. Men såsom det väl måste väntas, tillbakavisade nu konung och
parlament hvarje försoning. De voro beslutna att med våldsmakt upprätthålla det
britiska herraväldet i Amerika. Striden skulle afgöras med vapen.
Vid ett flyktigt betraktande kunde Storbritanniens öfverlägsenhet synas
förkrossande. Var icke England det rikaste land i världen, hade det icke kort förut tvungit
Europas mäktigaste stat till en skymflig fred? Hvad betydde mot en sådan
motståndare dessa tretton kolonier med sina två millioner hvita invånare, som voro
kringströdda öfver ett vidsträckt område och hvarken hade en enhetlig politisk och
finansiell organisation eller en öfvad här?
Men vi veta i våra dagar, hvilka faror och besvärligheter som äro förknippade
med kolonialkrig i långt aflägsna, glest befolkade land. Redan trupptransporterna
öfver världshafvet måste erbjuda stora svårigheter, då ännu större än i våra dagar, och det
är en gammal erfarenhet, att vid krigföring i ett oerhördt vidsträckt land angriparen har
alla olägenheterna, försvararen alla fördelarne på sin sida. Till allt detta kom, i det
här förevarande fallet, att engelsmännen saknade dugliga härförare och att
amerikanerna fingo hjälp utifrån både i penningar och manskap.
Att striden fick en lycklig utgång för Amerika, därtill bidrog förutom de här
anförda faktorerna icke minst det val af öfverbefälhafvare, som kongressen företog den
15 juni 1775. George Washington hör ingalunda till världshistoriens största snillen
men väl till dess största karaktärer. Han var ingen Napoleon eller Cavour eller
Bismarck. Hvad vi beundra hos Washington, är icke någon ovanlig begåfning eller
öfvermänskliga själskrafter utan en skön harmoni mellan vilja och kunna, ett blidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
