Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Frankrike intill monarkiens omstörtande år 1848.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
De anade icke, att vägen från tribunen till bankettsalen skulle sluta ute på
gatan. De radikale voro för sin del de siste att sörja däröfver.
I juli 1847 började de s. k. reformbanketterna. Med november började de att
genom radikalerna antaga en mindre vördnadsfull ton? under det de konstitutionelle
började att draga åt sig känselspröten. Symptom till korruption inom den högsta
förvaltningen och den finaste societeten ökade spänningen. Vid
deputeradekammarens sammanträde i början af 1848 hade regeringen alltjämt sina trogne i sin
hand, och i stolt medvetande om kartans bokstafliga efterlefnad vågade den i det
af majoriteten gynnsamt mottagna trontalet mot sina motståndare utslunga
beskyllningen för fientliga och blinda lidelser. Detta formligen tvang den sönderfallande
oppositionen att åter sluta sig tillsamman. Det beslöts att göra själfva jättestaden
Paris till skådeplats för en demonstration, genom en festbankett för de liberala
deputerade under nationalgardets medverkan. Dagen utsattes till den 22 februari 1848.
Huru långt man ännu stod från hvarje tanke på att antasta kronan, framgår
däraf, att då regeringen dagen förut utfärdade ett förbud, den modlösa
oppositionen afstod från festen.
Regeringen fäste intet afseende vid demonstrationerna af de nyfikna och påflugna
arbetarhop.ar, som den 22 februari ändå strömmade in från förstäderna till la
Madeleine och Place de la Concorde, och detta lugn rubbades ej heller, då det tidigt
följ-jande morgon redan kommit till blodsutgjutelse vid en sammanstötning mellan
massorna och den uppbådade linien. Enligt den af regeringen för hvarje fall uppgjorda
planen skulle parisiska nationalgardet intaga sin plats vid sidan af linien. Men
till generalmarschen lystrade icke det orléanskt sinnade flertalet utan den
reformvänliga minoriteten. Ur dess bataljoner ljödo ropen vive la réforme och a bas
Gm-zot, ja, detta förmenta skyddsgarde för borgarkonungadömet intog en hotande
ställning, som hindrade trupperna att gå fram mot demonstranterna. Ju mera
förstoc-kadt den gamle Ludvig Filip i åratal afböjt äfven moderata fordringar, dess
förklarligare är hans plötsliga vankelmod, då stämningen inom nationalgardet, denna
gradmätare för borgarkonungadömets värdering, helt oväntat närmade sig
fryspunkten. Skulle Ludvig Filip låta skjuta på dessa galonerade väktare af hans tron?
På aftonen den 23 tillkännagafs, att Guizot trädt tillbaka för en reformvänlig
ministär. Då inträffade vid en demonstration utanför utrikesministeriet, att massan
lyckades genom sina fräckheter uppreta de därstädes uppställda trupperna, så att
några skott lossades mot hopen. Nu slog stämningen hastigt om; under ropet »man
mördar oss»! skingrades mängden åt alla håll. Liken af de fallne kördes vid
fackelsken genom gatorna under hämnderop mot det förrädiska konungadömet.
Följande morgon (den 24 februari) var Paris fullt af barrikader. Konungens försök att
genomföra en reform först genom Thiers och, sedan äfven denne hastigt förlorat sin
popularitet, genom Odilon Barrot, kom för sent.
Revolutionen, som kort förut varit främmande äfven för de djärfvaste, förblef
segerrik. De af marskalk Bugeaud anförda trupperna veko för folket, sedan de
förlorat sin kraft och tillit genom regeringens vacklande och officerarnes sidohänsyn;
det hände till och med, att de förleddes genom medlingsmani och smicker att
fraternisera med mängden. På sin omgifnings råd afsade sig konungen på
aftonen sin krona till förmån för sin minderårige sonson grefven af Paris.
Då Tuilerierna intogos, räddade sig grefvens moder hertiginnan af Orleans med
sina två söner till Palais Bourbon, där deputeradekammaren hade sina
sammanträden. Men under här rådande förvirring och modlöshet vågade ingen af
ministrarne föreslå den unge prinsens utropande till konung. När de beväpnade
proletärerna, efter att en gång hafva utvisats, för andra gången inträngde i Palais Bourbon,
skingrade sig de deputerade åt olika håll, utom den lilla hopen af republikaner.
Endast med möda undkom hertiginnan med sina söner för att sedan liksom de andra
medlemmarne af konungafamiljen lemna Frankrike. Redan tronade de hemliga
sällskapens ledare, revolutionärernas anförare, på stadshuset. I öfverensstämmelse
med dessas begäran utropade republikanerna, mest journalister, som nu äfven vunnit
Lamartine för sig, genom bullrande acklamation en provisorisk regering. Dess
medlemmar slogo sig ned på stadshuset utan hinder af den beväpnade makten under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
