Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Det fransk-österrikiska kriget 1859 och upprättandet af konungariket Italien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
7. Det fransk-österrikiska kriget 1859 och upprättandet af konungariket Italien.
Undertryckandet af upproret i Lombardiet-Venezien hade icke inneburit ett
verkligt återställande af lugnet i landet. I litteratur, press och kammardebatter arbetades
öppet för Italiens pånyttfödelse och enhet lika djärft och beslutsamt som i hemlighet
genom carbonarias underjordiska arbete. Endast såtillvida uppenbarade sig en
splittring, att Mazzini och hans anhängare orubbligt fasthängde vid republiken,
medan den 1857 grundade nationalföreningen med lombarden Giorgio Pallavicino
som förste och Giuseppe Garibaldi som andre ordförande satt som sitt mål en mo-
narkisk enhetsstat
under ledning af huset
Savoyen. Men båda
partierna härmades öfver
Napoleon, som alltjämt
höll sig på god fot med
de italienska
regeringar-ne och icke gjorde
någon min af att komma
enhetens och frihetens
vänner till hjälp. En
af Mazzinis anhängare
Felice Orsini beslöt att
hämnas carbonaria på
dess förrädiske medlem.
Hans bombattentat emot
kejsaren den 14 januari
1858 kostade väl många
offer men drabbade ej
det utsedda föremålet.
Dömd till döden sände
mördaren till Napoleon
ett bref, hvari denne
bestormades med böner
att icke längre uppskju-
ta Italiens befrielse. När
brefvet till alla icke
invigdes öfverraskning
offentliggjordes i le
Mo-niteur, förklarade
Orsini, att han nu kunde
dö lugnt, då han kunde
antaga, att hans
önskningar för Italien
funnit gensvar. Ännu
under bilan utbragte han
ett lefve för Frankrike;
hans medhjälpare Pieri
gaf sin hyllning åt ett
enadt Italien.
Efter Orsinis
attentat kan man också
verkligen skönja en
omkastning i Napoleons såväl
inre som yttre politik.
När konung Viktor
Emanuel af Sardinien i en
för Napoleon afsedd
skrifvelse fritog sig från
hvarje ansvar för
Orsinis dåd, svarade kejsaren med lugnande ord. Cavour höll sträng räfst med den radikala
pressen och försvarade i kammaren sin moderation i ett glänsande tal; Italien kunde ej
umbära allianser och skulle endast i det fall finna välvilliga vänner, att de ej bortstöttes
genom fantastiska politikers tygellöshet. Därefter inbjöd Napoleon i juli den
sar-dinske ministern till en sammankomst i badorten Plombiéres i Vogeserna. Under
ett flere timmars samtal uppnåddes här fullständig enighet, utan att det dock kom
till något formligt fördrag. Napoleon gaf endast ett högtidligt löfte att efter förmåga
understödja Sardinien, när det funne sig föranlåtet att draga svärdet till Italiens
befrielse från österrikarne och de med dem förbundna furstarne. I stället för de gamla
makterna på halfön skulle träda ett förbund af fyra stater, det med
Lombardiet-Venezien förstorade Sardinien, ett mellanitalienskt konungarike under hertiginnan af
Parma samt konungariket Neapel under prins Murat; hedersplatsen skulle tillhöra
påfven såsom herre öfver den suveräna staden Rom. Men Napoleon ville icke gifva
sin hjälp för intet. Han fordrade i lön Savoyen och Nizza, och då Cavour invände,
att en del af dessa områden var italiensk till språk och seder, genmälde den som
nationalitetsprincipens målsman hyllade kejsaren, att det vore saker af underordnad
betydelse.
Efter detta började sardinska och franska diplomater sondera, huru de europeiska
regeringarne tänkte ställa sig i händelse af krig. I Berlin framhölls sålunda med
all ifver, hurusom kanske redan nästa dag skulle föra med sig afgörandet ej blott
Grefve Camillo Cavour.
Samtida litografi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
