Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Det fransk-österrikiska kriget 1859 och upprättandet af konungariket Italien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
för Italien utan äfven för Tyskland; liksom Österrike representerade den utlefvade
förgångenheten, så uppbure Preussen och Sardinien framtiden; den preussiska
regeringen borde därför ansluta sig till sina naturliga bundsförvanter i striden mot den
gamle vedersakaren Österrike. Men inviten rönte endast kyligt mottagande i Berlin.
Ledningen låg visserligen här ej längre i händerna på den alltid vacklande och
oberäknelige romantikern Fredrik Wilhelm IV. Till följd af ett hjärnlidande hade
han i oktober 1857 dragit sig tillbaka från regeringen, och den 7 oktober 1858
hade regentskapet öfverlemnats åt hans broder prins Wilhelm af Preussen. Men
äfven denne soldatmässigt rättframme och nyktre politiker drog sig för samverkan
med konspiratörer och friskaror. Så mycket kunde dock Cavours underhandlare
i Berlin garantera, att Preussen icke skulle taga parti för Österrike i striden. I
S:t Petersburg hade man icke glömt Wienhofvets fientliga hållning under
Krimkriget. Ehuru icke heller tsaren tilltalades af Italiens befrielse och Napoleons
befriareroll, erhöll denne åtminstone den försäkran, att Ryssland skulle förblifva
neutralt och äfven inverka på Tysklands neutralitet. Motstånd mot upptagandet af den
italienska frågan mötte egentligen endast där, hvarest man minst väntat sådant, eller
i England. Visserligen voro whigs frikostiga på välönskningar för Italiens nydaning,
men tories stodo vid rodret, och dessa lutade åt Österrike.
Ur 1848 och 1849 års stormar hade den österrikiska kejsarstaten räddats genom
några kraftiga militärer, Jellachich, Haynau och Radetzky. Därefter hade furst Felix
Schwarzenberg (död 5 april 1852) med energi och klokhet återställt Österrikes djupt
sjunkna anseende i Tyskland och hos de utländska makterna. Om ljus- och
skuggsidorna i det schwarzenbergska regementet yttrades det ett årtionde senare med
sanning af en österrikisk deputerad: »När det lyckades denne energiske, djärfve,
våghalsige man, denne storslagne och lycklige spelare att åter utveckla Österrikes makt,
som sjunkit så djupt, och att låta dess baner fladdra från Ancona till Rendsburg,
kunde han ett ögonblick säga med stolthet: ’Jag är den österrikiska maktens
restau-rator.’ Men denna stolthet förde honom för långt, den förde honom till samma fel,
som det metternichska systemet haft, nämligen till felet att se allt i den yttre makten
och icke i den inre. Denna stolthet förledde honom att borttaga den grundval, på
hvilken man kunnat bygga vidare, författningen af den 4 mars 1849, och att höja
regeringen till en allmakt, som trodde sig ensam vara Österrike. Denna
tillintetgörelse af all och hvarje folkrepresentation i Österrike, dess förvandling till en
förstenad absolutistisk stat beröfvade oss alla frukter af Schwarzenbergs framgångar.»
Schwarzenbergs efterträdare grefve Karl von Buol-Schauenstein hade som sändebud
i England gått i Palmerstons skola. Det var af betydelse för Österrike, att det
lyckades komma i vänskapligare förhållande till västmakterna. Snart förvandlades den
påskjutande till den påskjutne; Buol blef Napoleons och Palmerstons verktyg, hvilket
- såsom redan visats - under Krimkriget medförde, att den heliga alliansen slets
sönder. Österrike underkastade sig oerhörda offer för rustningar och
truppmobilisering; till ersättning härför måste det finna sig i att dess medtäflare i Italien vid
fredsunderhandlingarne uppträdde som likaberättigad faktor, och tre år senare aflade
Napoleon sin tacksägelse vid Magenta och Solferino.
Det var ett betydelsefullt ögonblick, när kejsar Napoleon vid mottagandet af de
främmande diplomaterna den l januari 1859 vände sig till österrikiska sändebudet
baron Hubner med de orden: »Jag beklagar, att min regerings relationer till den
österrikiska icke längre äro så goda som förut, men jag beder Eder säga Eder
kejsare, att mina personliga känslor för honom icke undergått någon förändring». -
Verkan af dessa ord var oerhörd. Visserligen gaf sig Napoleon sedermera all möda att
mildra den fientliga betydelsen af hans nyårsönskan, men det får icke däraf dragas
den slutsats, att han i verkligheten ej afsett någon alarmerande verkan. De
föregående hemliga aftalen i Plombiéres medgifva intet tvifvel om Napoleons verkliga
afsikter. Ett ytterligare bevis därpå, att det verkligen legat Napoleon om hjärtat att
gjuta olja på elden, lemnar också följande tillägg till det sardinska trontalet, som
han omedelbart efter nyåret rekommenderade sin bundsförvant: »Trots all aktning
för fördragen kunde konungen ej blifva likgiltig för det skri af smärta, som trängde
till honom från alla delar af Italien». Redan den 11 januari fick marskalk Castel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
