Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 CO
VIKTOR RYDBERG
Den beundran han hysie för sitt eget skarpsinne
kom honom att icke känna den tomhet, som brist på tro
och öfvertygelse annars plägar medföra.»
I dessa punkter har Rydberg så tidigt som 1857
tecknat motsatsen mellan sitt eget religiösa
fri-tänkeri och den »ande som förnekar».
Dock slites Adolf emellan tron på ett blindt
öde, som rullar sin triumfvagn och hvars hjul
krossa hvad den möter på sin väg, och en vis
försyn, som råder för allt. Här framträder samma
tanke som möter i flere Rydbergska dikter från
senare år och som i »Grubblaren» finner sin
slutliga form. Adolf träder visserligen såsom »hjälte»
vida tillbaka för Vanloo, romanens goda princip,
och för Drake, dess onda, och följetongsläsarinnorna
torde måhända funnit den ädle ifraren för
sanningens sak vid sidan af desse nog litet handlande,
men för kännedomen om författarens egen
psykologi är Adolf Skytte den viktigaste figuren i hela
berättelsen.
Vänskapsbandet mellan den unge ädlingen och
den studerande bondsonen i »De vandrande
djäknarne» motsvaras i Fribytaren af förhållandet mellan
Adolf Skytte och hans ungdomsvän prästmannen
Erik, som är hans ombud hos de fängslade »häxorna»,
Ingrid och hennes dotter Elin, hvilka båda kvinnor,
i parentes sagdt, synas stå vida öfver den tid och
den samhällsklass de tillhöra.
En liten episod i Adolfs historia är hans
sammanträffande med Stjernhjelm, hvars ståtliga,
frimodiga skepnad skymtar fram, och som gifver
den unge kammarlärde några goda råd om att icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
