Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SINGOALLA 401
Riddar Erland har ock vandrat och vandrat i .skogen.
Då han märker, att pesten nått äfven honom, skyndar han
hem, skrifver ett gåfvobref på Ekö slott och beger sig
därmed till klostret; hans lärare, den halfdöende,
pestsmittade pater Henrik, mottar genom fönstret med
darrande hand pergamentet och låser in det i ett skrin,
ansträngande sina sista krafter och sägande: »En sten
till det tempel som jag ej får skåda».
Erland, som känner brännande plågor i sitt inre,
ser utanför klosterkyrkan mängder samlade kring en
öppen graf, där en lefvande människa skall begrafvas
för att därmed besvärja pesten. Denna människa är
Singoalla. Han jagar bort mängden genom att blotta
sitt bröst och visa pestbölderna. Men kvinnan stiger upp
ur grafven och ilar till skogen. Där mötas Erland och
Singoalla vid Sorgbarns lik. Hon spörjer om pesten
äfven dödat Sorgbarn, men finner ej pestbölder, utan
gapande sår i gossens bröst. Erland börjar lida
dödskvalen; klagande begär han vatten. Då närmar sig
Singoalla och bringar honom af dammens vatten i sina
sammanböjda händer. Först stöter han henne bort med
orden »afgrundskvinna, spökelse» ; men då han ser, att
hon fäller tårar vid Sorgbarns lik, och då hon täljer
honom, att Sorgbarn var deras barn, försonas de inbördes
och Erland tigger om förlåtelse för det han dödat gossen.
Och Singoalla skänker förlåtelse från sig och sin son.
Under det festhymnens toner från klostret tränga fram,
slocknar riddarens lifsgnista. »Singoalla satt hos sina
älskade och had till Gud att få komma i samma himmel
som de. Solen sjönk ännu en gång i väster. Då var
Singoalla så trött, att hon lade sig ner och slöt sina
ögon i dödens sömn.»
Den följande natten hade äfven den trogne hundens
26. — V. Rydberg. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
