Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 CO
VIKTOR RYDBERG
sorgetjut tystnat. »Sedan störde intet, utom då och då
en vindstöt, den hemska stillheten. Ingen vallflicka sjöng
i skogen, ingen bjällra från betande hjordar klingade,
icke ens de smygande stegen af en ensam jägare tasslade
i mossen. Allt var tyst, ty den store mandråparen hade
fulländat sitt verk.»
Sådant är innehållet af berättelsen i dess
ursprungliga form.
När Vetterlund i den ofvan omtalade
uppsatsen framhåller, att Singoalla, i motsats till andra
af lilcaartade stämningar fyllda dikter och
tankesystem, afslutas i en vemodig harmoni, så gäller
detta icke om den första Singoalla.
Tvärtom tonar finalen till Viktor Rydbergs
ungdomsdikt, i »Aurora» 1857, sålunda:
»Sagan slutar, såsom när under ett strängaspel
strängarne plötsligt brista i ett disharmoniskt accord, förrän
detta hunnit upplösas i försonande samljud. Ty
harmoni och försoning, hvar finnas de härnere? Hör,
stormen börjar åter brusa i skogen! Sjunger hans vilda
röst om harmoni och försoning? Orkanen ryter- högt
öfver -jorden; men nere, i dess mull, arbetar förgängelsen,
alstringskraften och åter förgängelsen. Blomman
uppspirar, för att dess skönhet skall liiaskstingas; barnasjälar
uppstiga ur det obekanta, för att iklädas stoftskrud och
orenas af synden. Trängtar du efter evig skönhet,
obe-fläckad oskuld, oförgänglig lycka, sök den icke på jorden,
men hoppas på evigheten!»
Det är samma egendomliga förening af
missmod öfver alltings förgängelse och
förgängelseträngtan, som Rydberg samtidigt varierar i ett par
lyriska dikter, exempelvis i Alexis:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
