Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-i 16
VIKTOR RYDBERG
Min bruds gestalt, den strålande, är lånad
af himlens maning och af jordens trånad,
hon är eonen af den dunkla smärta,
som mystisk dallrar uti världens hjärta.
Hon är en låga, en seraf, som stammar
från elden, som i Kosmos’ ådror flammar,
och genom henne skall mitt väsen fenas,
tills det med alltet åter kan förenas», o. s. v.
Det stagnelianskt-neoplatonska arfvet i den
Rvd-bergska dikten framträder här flerestädes.
För öfrigt är det egendomligt att se, huru motiv
ur denna dikts början användts i ett långt serrare
poem: Grubblaren (1890), men förvisso adlade i
både ord och tanke*.
* Man jämföre med de två första stroferna Grubblarens:
Han ensam är, och i hans studiekammar
på äril, gotiskt hvälfd, en brasa flammar.
I -kväll skall säkert ingen honom söka,
ty ute stormens vilda gastar spöka.
I parkens kronor klagar det och hviner,
och ingen stjärna genom mörkret skiner.
I jättelurar vreda vindar tjuta,
och regnet slår mot blyinfattad ruta.
Ändringarna äro få, men afgörande för stämningen.
Likaså jämföre man fjärde strofen i Vemodet med
följande i Grubblaren:
Och dörren öppnas. In ett något träder,
en sky, ur skyn i silfverskira kläder
står för hans syn en ängel eller huldra
med blick i hans, med hand uppå hans skuldra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
